Ni kan inte se det men det är den enda verklighet

Som de flesta av er förmodligen inte vet så är det idag Världsautismdagen. För neurotyper så är det förmodligen inte någon dag som ni lägger märke till nämnvärt, men för mig som autist så har denna dag enorm betydelse. För mig handlar det inte om att fira och hylla olikheter, för mig handlar det om att belysa en kamp som jag dagligen för. En kamp för att få överleva och få vara mig själv. 
 
Aspergers syndrom brukar av många kallas för ett "osynligt handikapp". Enligt mig kunde det inte vara mer feldefinierat. Det som ni anser vara osynligt är något jag har tvingats till att dölja, efter år av stigmatisering och utanförskap. Den kraften som det krävs för att det ska verka osynligt för er kan jag knappt beskriva med ord. Eller jo, det finns ett ord jag skulle kunna beskriva det som; krig. Jag bekämpar ett krig inom mig själv varje dag för att ni ska kunna säga att jag "inte är som alla andra med Asperger". För det är det som konsekvensen blir efter åratal av mobbning - en vill så desperat få passa in att en förnekar sitt riktiga jag. Människor berättar att det är sådana som jag som förändrar världen, som för världen framåt. Att jag ska omfamna min funktionsavvikelse. Som att det är det enda som det duger till. Som att "min Asperger" endast duger i proportion till saker som neurotyper vill ha. Ni människor som säger att jag ska vara stolt över "min Asperger" kommer aldrig få veta hur det känns att vara katten bland hermelinerna. Att aldrig känna någon samhörighet med de jag är bland. Att veta att jag måste fejka att jag är funktionsduglig för att inte utsättas för kränkningar. I fake it so real I am beyond fake.
 
Att vara autist är för mig neutralt, men att vara autist i en NT-anpassad värld är ett helvete. Det är inte helt sällan som jag sitter med tårarna brännandes bakom ögonlocket när jag är bland neurotyper, speciellt i klassrumssituationer, eftersom att jag önskar att jag kunde passa in. Mer eller mindre varje dag skäms jag över hur jag är. Varje dag känner jag de dömande blickarna från människor. Varje lektion sitter jag och är på helspänn och försöker desperat koncentrera mig på att arbeta, när det enda jag kan fokusera på är bruset som är runt omkring mig. Ofta så önskar jag att jag inte hade fötts som autist. 
 
Jag önskar att detta inlägg hade varit positivt och fyllt med regnbågar och enhörningar och dylikt, men så länge som personer som jag diskrimineras och stämplas som avvikande så är sådana inlägg tyvärr långt ifrån räckhåll. Förhoppningsvis kommer det en dag då jag slutar skämmas längre. Förhoppningsvis är den dagen inte långt bort. 
 
Puss och kram till de som vill ha
 

Kommentarer
Postat av: Birgitta Elvingson

Du känner inte mig, men har kanske hört/sett min dotter Kathrine. Du får mig att förstå henne ännu bättre, tack för det!
Du skriver så fantastiskt bra, det går rakt in i hjärtat! Min dotter brukar säga att folk säger att de förstår, men egentligen gör de inte det. Och de gör nog inte det heller, kanske intellektuellt men inte känslomässigt.
Jag tror man måste lära sig att se sig själv som den unika varelse man är, som har en självklar rätt att vara den man är, och att ingenting är mer rätt eller fel än något annat. Att ställa krav på omgivningen, att inte se sig själv som den som måste anpassa sig. Lättare sagt än gjort, dock!
Fortsätt skriv - du har så mycket bra att säga, och du kan förändra världen!
Jag tar gärna emot en puss och kram, och ger några tillbaks!

2015-04-02 @ 20:12:21
Postat av: Talking Back

Väldigt välformulerat, tack!

2015-04-02 @ 21:25:27
URL: http://patientperspektiv.wordpress.com
Postat av: Petra Albinson

Tack! Det som du skriver här är väldigt viktigt och väldigt bra uttryckt.

2015-04-03 @ 08:51:02
Postat av: Anonym

Jag känner starkt med dig just nu och önskar innerligt av hela mitt hjärta att du inom kort och helst från nu kan vara dig själv och bli fullt ut accepterad och uppskattad/älskad för det, för den du är. Kram Lars 💚

2015-04-03 @ 10:26:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0