Ni kan inte se det men det är den enda verklighet

Som de flesta av er förmodligen inte vet så är det idag Världsautismdagen. För neurotyper så är det förmodligen inte någon dag som ni lägger märke till nämnvärt, men för mig som autist så har denna dag enorm betydelse. För mig handlar det inte om att fira och hylla olikheter, för mig handlar det om att belysa en kamp som jag dagligen för. En kamp för att få överleva och få vara mig själv. 
 
Aspergers syndrom brukar av många kallas för ett "osynligt handikapp". Enligt mig kunde det inte vara mer feldefinierat. Det som ni anser vara osynligt är något jag har tvingats till att dölja, efter år av stigmatisering och utanförskap. Den kraften som det krävs för att det ska verka osynligt för er kan jag knappt beskriva med ord. Eller jo, det finns ett ord jag skulle kunna beskriva det som; krig. Jag bekämpar ett krig inom mig själv varje dag för att ni ska kunna säga att jag "inte är som alla andra med Asperger". För det är det som konsekvensen blir efter åratal av mobbning - en vill så desperat få passa in att en förnekar sitt riktiga jag. Människor berättar att det är sådana som jag som förändrar världen, som för världen framåt. Att jag ska omfamna min funktionsavvikelse. Som att det är det enda som det duger till. Som att "min Asperger" endast duger i proportion till saker som neurotyper vill ha. Ni människor som säger att jag ska vara stolt över "min Asperger" kommer aldrig få veta hur det känns att vara katten bland hermelinerna. Att aldrig känna någon samhörighet med de jag är bland. Att veta att jag måste fejka att jag är funktionsduglig för att inte utsättas för kränkningar. I fake it so real I am beyond fake.
 
Att vara autist är för mig neutralt, men att vara autist i en NT-anpassad värld är ett helvete. Det är inte helt sällan som jag sitter med tårarna brännandes bakom ögonlocket när jag är bland neurotyper, speciellt i klassrumssituationer, eftersom att jag önskar att jag kunde passa in. Mer eller mindre varje dag skäms jag över hur jag är. Varje dag känner jag de dömande blickarna från människor. Varje lektion sitter jag och är på helspänn och försöker desperat koncentrera mig på att arbeta, när det enda jag kan fokusera på är bruset som är runt omkring mig. Ofta så önskar jag att jag inte hade fötts som autist. 
 
Jag önskar att detta inlägg hade varit positivt och fyllt med regnbågar och enhörningar och dylikt, men så länge som personer som jag diskrimineras och stämplas som avvikande så är sådana inlägg tyvärr långt ifrån räckhåll. Förhoppningsvis kommer det en dag då jag slutar skämmas längre. Förhoppningsvis är den dagen inte långt bort. 
 
Puss och kram till de som vill ha
 

RSS 2.0