Om psykisk misshandel

Alla vet vad fysisk misshandel innebär. De flesta förstår effekterna av våld, hur det sätter djupa spår i själen som är svåra att bli av med. Jag har skrivit inlägg efter inlägg om mitt ex's fysiska misshandel och effekterna av det. Vad jag däremot inte skrivit lika mycket om är den psykiska misshandeln han utsatte mig för och att den ännu påverkar mig idag. 
 
Vad är då psykisk misshandel? Enligt psykiskmisshandel.se är definitionen "(...) återkommande dåligt bemötande i syfte att dominera, kontrollera, kränka, förödmjuka den man utsätter. Det är en form av hjärntvätt och har aldrig någonting med kärlek att göra.
 
Psykisk misshandel skadar den utsattes självkänsla och självtillit allvarligt. På sikt kommer den utsatta att tvivla på sitt omdöme och till och med sitt människovärde. Att förlora sitt jag är att bli bestulen på det viktigaste en människa har.

Psykisk misshandel skadar din hälsa allvarligt. Att leva under den stress det innebär att ha en vardag fylld med kränkningar och otrygghet orsakar en hälsofarlig stress. Det kan ge fysiska symtom som högt blodtryck, magsår, huvudvärk, muskelvärk, mag-tarmproblem. Det kan också orsaka psykisk ohälsa som depression, panikångest, sömnrubbingar, ätstörningar och självmordstankar."

För mig innebar den psykiska misshandeln att han ville ha kontroll med vem jag pratade med. Han ville läsa Facebook-konversationer jag hade haft med killar och ville höra i detalj vad vi pratade om och i vilka sammanhang. Han ville tillslut inte att jag ens skulle ha kontakt med min bästa vän, eftersom att jag "brydde mig mer om henne än honom". Om jag berättade något roligt någon hade sagt och jag senare berättade personens namn, så stelnade han alltid till om det var ett manligt kodat namn han fick höra. Även om han i de situationerna aldrig sa att jag inte skulle prata mer med personen i fråga, så förstod jag att det var det han ville. 

Den psykiska misshandeln innebar att hans beteende ständigt var oförutsägbart. Jag kunde på morgonen säga att jag älskade honom & skriva kärleksbrev till honom, och sedan ett par timmar senare få höra från honom att jag inte gick att lita på, att jag inte älskade honom på riktigt osv. De här svängningarna skedde ständigt, nästan dagligen, och gjorde att jag kände mig otillräcklig som inte förstod och som inte kunde få honom att må bra. De första gångerna han förgrep sig på mig sa jag alltid ifrån, både under tiden och efteråt (då jag grät hejdlöst). När jag berättade hur illa han gjort mig så skrattade han, vilket fick mig att först må ännu sämre men efter ett tag tänka att jag förmodligen överreagerade. Dessa ambivalenta känslorna bar jag sedan under skoldagarna (och gör än idag) ; jag mådde dåligt, men jag borde inte ha det för ingenting var ju fel. Fast det var ju fel. Fast det inte var det. Jag bar ständigt en sprängande känsla av att jag visste att något var fel, samtidigt som jag hela tiden fick höra att jag överreagerade. 

Han kunde berätta för mig att han inte kände så mycket för mig och i nästa andetag berätta om sin förra flickvän som han var såååå kär i. Han kunde aldrig visa omhet utan att det ledde till sex/våldtäkt. Samtidigt som jag var kär i honom så insåg jag att han bara såg mig som ett objekt. Det fick mig att känna att jag var ovärdig kärlek. Unloveable med The Smiths var mitt livsanthem. 

Han kritiserade mig ständigt. Ena stunden var jag för tjock, nästa var jag för smal. Allt som jag gjorde och sa var fel. Jag var aldrig bra. Vad jag tyckte och kände spelade ingen roll och jag rättade mig ständigt efter honom. Han hade ju rätt. Jag försökte alltid göra allt vad jag kunde för att rädda vårt förhållande & honom, samtidigt som han var helt passiv. Jag var ledsen och mådde dåligt, men lärde mig ju längre tiden gick, att jag var tvungen att hålla inne allt. För han brydde sig inte. Varje gång vi var ute så suktade jag alltid efter andra par och önskade mig ett sådant förhållande, där de höll varandra i handen, kysstes öppet och visade ömhet. Jag skämdes över att vi inte hade det & såg det som mitt fel att vi inte hade det. 

De här känslorna finns forttfarande kvar i mig och kommer förmodligen göra det länge till. Och som ni förmodligen gissat så gör det ont. Som fan. 

Hejdå. 


Kommentarer
Postat av: meh.blo.gg

Jag har levt den skiten med men tack och lov har jag fattat mitt värde igen.

2014-10-22 @ 20:21:21
URL: http://meh.blo.gg/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0