Ett år senare

Idag är det ett år sedan jag lämnade min expojkvän. Jag minns dagen som om den var igår. Jag minns oktobersolen och alla vackra färger från löven på marken. Jag minns hur min tankegång gick; jag skulle följa han hem och sedan cykla hem, utan att vända tillbaka. Allting skulle vara över då ; alla hemska känslor och minnen skulle vara som bortspolade. Idag vet jag bättre.
 
För även om mina känslor för honom totalt svalnat, och även om jag mår bra så finns ärren från det han gjorde kvar. Nej, jag pratar inte om ärr som andra kan se, jag pratar om ärren som sitter i själen. Och det värker i själen dagligen. Ni tror säkert att det som gör ont är faktumet att han slog mig och våldtog mig, och det är sant. Men det som gör ondast är den psykiska misshandeln som han utsatte mig för. Jag önskar att ni kunde förstå det.
 
Jag önskar att ni kunde förstå hur ont det gör. Jag önskar att jag hade ett bra svar på varför jag gick tillbaka till honom. Jag önskar att folk kunde sluta fråga mig varför jag gick tillbaka. Jag önskar att jag kunde känna att jag har rätt till mina känslor. Jag önskar att ni visste att våld är så mycket mer än slag och sparkar. 
 
 
Jag önskar att ni kunde förstå det här. Jag vet ju att det som hände var fel. Jag visste ju att det inte var så förhållanden ska se ut. Jag visste egentligen att hela vårt förhållande var byggt på en maktobalans - för här hade vi en man på 27 år med ett flertalet förhållanden i bagaget som var tillsammans med en oerfaren 17-åring. Hur skulle jag egentligen kunna veta att det inte var okej, när jag aldrig varit med om det tidigare? Hur skulle jag kunna skilja på rätt och fel när jag inte hade något att jämföra med? Jag önskar så jävla mycket att ni kunde förstå.
 
Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur handlingsförlamad han fick mig att känna. Hur värdelös han fick mig att känna. Ovärdig kärlek och respekt. Hur han fick mig att känna mig totalt imbecill och korkad. Hur han fick mig att känna mig ambivalent inför hela världen. Hur han fick mig att tro att vad jag kände och tyckte inför vad som helst var fel. Jag önskar att ni kunde förstå att jag fortfarande känner mig såhär. Jag önskar att ni kunde förstå att jag inte vill känna såhär. Jag önskar att ni kunde förstå att jag inte kan hjälpa att fortfarande känna såhär. 
 
Jag vet att de här känslorna inte automatiskt kommer försvinna med tiden. Jag vet att det här egentligen är något jag behöver jobba med. Jag vet att risken är stor att jag kommer hamna i liknande förhållande senare i livet Men hur ska jag kunna prata med någon om det här, när jag knappt kan sätta ord på det? Hur ska jag kunna få mig att känna mig värdig kärlek, när nästan alla människor jag haft någon form av relation med har fått mig att känna mig ovärdig kärlek? Hur ska jag kunna lära mig vad kärlek är när jag knappt kan skilja på ett bra förhållande och ett dåligt förhållande? 
 
Folk har försökt att trösta mig med vetskapen om att jag inte är ensam om att ha varit med om detta. Men hur ska jag kunna finna tröst i att miljontals, kanske miljarder, människor känt samma vidriga känslor, haft samma självbild, sett samma saker som jag har? Hur skulle jag någonsin kunna känna tröst med vetskapen om att det händer just nu, överallt i hela världen? Hur ska jag kunna känna någon form av tröst när jag vet att de människor som gör såhär finns överallt och att jag säkerligen stöter på dem dagligen? 
 
 
 
Jag önskar att jag kunde hata honom. Att jag kunde vara förbannad på det han gjorde mot mig. Jag önskar att jag inte kände sympati för honom. Jag önskar att jag kunde känna mig värdig kärlek. Jag önskar att det här inlägget skulle ha varit ett peppande inlägg om hur jag äntligen har insett att jag är en värdefull person som förtjänar riktig kärlek. Jag önskar att det här aldrig hade hänt. 
 
Hejdå. 
 
(kredd till http://www.arsinoe.se för bilderna)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0