Att leva med psykisk ohälsa

 

 

När folk frågar mig hur jag mår brukar jag generellt säga att jag mår bra. Jag svarar det inte bara därför att det är det som förväntas av mig, utan för att jag anser mig ha ett bra mående. Ni som läser kanske definerar de orden som att personen i fråga är lycklig, har god hälsa och bra psykiskt mående. Men för mig betyder de orden något helt annat. 

Jag har under hela min tonårstid, och även flera år innan, lidit av psykisk ohälsa. Jag har haft depressioner som har avlöst varandra, så djupa att jag i perioder varit helt apatisk och lamslagen av den bottenlösa tomheten. Jag har lidit av anorexi, så svår att jag varit hospitaliserad för det. Jag är diagnostiserad med Bipolärt syndrom typ 2, vilket innebär att jag hamnar i perioder som kantas av djupa depressioner för att sedan bli hypomanisk. De här tillstånden som jag skrivit upp nu är något jag idag inte lider av. Betyder det dock att jag är helt psykiskt stabil? Nej. För likväl som jag har lyckats befria mig från melankolins demoner, likväl finns det strider som jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att befrias från. Demonen jag pratar om är ångest.

Jag har ångest, om inte varje dag, så åtminstone 5 dagar i veckan. Ångestattackerna kan komma helt plötsligt, när jag står på morgonen och borstar tänderna, står i kön i matsalen, har skollektion eller - främst av allt - när jag går och lägger mig. De här problemen började när jag var 11 år och jag minns min första ångestattack tydligt. Det var en solig dag på Hammarö, under en av sommarens varmaste dagar. Plötsligt sköljs jag över av ett intensivt tryck över bröstet. Allting svartnar. Jag vet inte vad det är som händer med mig - är det här min sista stund i livet? Håller jag på att bli sjuk? Minnet kommer tillbaka när jag kommit fram till vår sommarstuga. Smärtan har försvunnit, men jag vet inte hur lång tid det har gått. Några minuter, en timme, en halv dag? Jag berättade för min mamma om min upplevelse, och hon visar mig en uppslagen sida ur en bok. "Ångestattack" står det. Jag förstår inte vad som menas med ordet - vaddå ångest? Är det när en ångrar att en gjort något så djupt at en mår dåligt?

Så, vad är det jag har ångest över? Min ångest går att specifiera på 3 punkter; generaliserad ångest, separationsångest och specificerade ångesttillstånd. Jag har alltså ofta ångest för "ingenting", ångest inför att bli lämnad och olika fobier. Fobierna jag har är följande - spindelfobi, social fobi och emetofobi (kräkfobi). Den mest frekventa av dessa tre är kräkfobin. Det intressanta är att jag i vintras hade kräksjukan, men det var först i våras efter en mindre uppstötning som jag plötsligt får massiv ångest inför vomering. 

Jag kan ligga sömnlös på kvällarna med ångest i hela kroppen för att jag är så rädd att jag ska kräkas. Likt många andra är jag rädd att drabbas av cancer, men inte på grund av att jag är rädd för att dö av det. Nej - jag är rädd för cellgiftsbehandlingen, eftersom att jag vet att en av bieffekterna av det är att kräkas. Jag är alltså mer rädd för att kräkas än för att dö. Det är totalt ologiskt, det är jag medveten om. Men det som däremot är logiskt är anledningen till att jag är så rädd för att kräkas. 

Ni som läst min blogg vet om mitt exförhållande, och vad som hände. Vad ni däremot inte vet är att jag efter den där vidriga kvällen då G misshandlade mig, blev såpass rädd och chockad att jag kräktes. Min kropp kopplar samman känslorna som jag hade den kvällen med att spy och det är därför jag har emetofobi. Jag vet detta, därför att rädslan för att kräkas oftast uppkommer sena och mörka kvällar när jag ligger ensam i min säng och ska sova. Ensamheten, mörkret och kräkningar kopplas samman med en utsatthet och en känsla av att inte kontrollera vad som händer (jag kunde inte kontrollera det som hände den kvällen). 

Jag skulle ljuga om jag sa att ångesten blir lätthanterligare med tiden. Varje gång ångesten får sitt grepp om mig blir jag lika omkullkastad och upplever samma intensiva smärta som första gången jag drabbades av det. Att bortförklara ångesten med att det "bara är en känsla" är ett knytnävsslag i ansiktet på de som är drabbade, så sådana floskler tycker jag bara är bullshit. Vad jag däremot vet idag, till skillnad från första gången jag drabbades av det, är att det går över. Det kan ta några sekunder, några minuter, timmar eller till och med dagar innan den släpper sitt grepp. Men det går över. Det gör det alltid.Och som rubriken på mitt inlägg antyder så har jag lärt mig att leva med faktumet att jag alltid kommer att vara extra känslig för att hamna i depressioner, hypomanier och ångesttillstånd. För att lindra de allra vidrigaste ångestattackerna så andas jag i "fyrkant" (det vill säga, andas in på exempelvis 3 sekunder, hålla andan 3 sekunder, andas ut på 3 sekunder och hålla ute andan i 3 sekunder), kollar på söta djurbilder på tumblr eller gosar med mitt marsvin. Fler tips finns det säkert, men jag har tyvärr inga bättre då jag som sagt lärt mig att leva med ångesten. 

Även om jag inte har några direkta tips på hur en kan bli av med ångest, så har jag ett viktigt råd till er; prata om det. Även om din ångest kan tyckas helt orelevant och även om du har ångest inför "småsaker" så, snälla, håll inte inne det. Dina känslor är relevanta, det du känner är viktigt. DU är viktig. 

Ta hand om er. 


Kommentarer
Postat av: Linn

<3

Svar: <3
saradelarge.blogg.se

2014-10-14 @ 16:53:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0