Unga feminister Katrineholm

Jag läser om den feministiska vågen som sveper över Sverige, samtidigt som jag dagligen läser om ännu en våldtäkt som inte leder till åtal. Jag ser naziklotter i min hemstad som målas över med nazifritt i rosa, samtidigt som jag ser hur fler och fler av de jag umgås med antar fascistoida tankegångar. Jag ser hur högerrörelsen i Katrineholm växer sig starkare, samtidigt som vänsterrörelsen är nästintill obefintlig. 
 
Något måste göras. 
 
Sedan jag började kalla mig feminist har mycket hänt, men mer saker behöver göras. Jag vill kunna ta plats på samma villkor som män tillåts göra. Jag vill inte behöva anpassa mig till manliga rum. Jag vill inte att det ska behöva stå nazifritt Katrineholm; jag vill att det ska vara såpass självklart att det inte ska behöva basuneras ut. Jag vill inte höra sexistiska uttalanden avfärdas med att "xx menade inte något illa". Jag vill inte höra lärare prata om "män och kvinnor", och därmed exkludera alla ickebinära. Jag vill inte läsa om ännu ett fall av relationsvåld.  Jag vill inte vara rädd i min egen hemstad. 
 
Som den riot grrl jag är så har jag därmed bestämt att jag ska starta ett Unga Feminister här i Katrineholm. Dels så är det därför att K-holm behöver en organiserad feministisk rörelse, och dels så är det för min egna skull. Jag vill kunna arbeta med feministiska frågor, kunna läsa om våldtäkt & relationsvåld utan att få flashbacks från mina egna upplevelser av det. Jag vill kunna inspirera andra att våga stå upp för rätten att få vara sig själva. 
 
Självklart klarar jag inte det här helt ensam, utan jag behöver hjälp från andra att kunna få igång det här. Så, bor du i K-town, vill engagera dig politiskt och störta patriarkatet? Dåså. 
 
xoxo

Om psykisk misshandel

Alla vet vad fysisk misshandel innebär. De flesta förstår effekterna av våld, hur det sätter djupa spår i själen som är svåra att bli av med. Jag har skrivit inlägg efter inlägg om mitt ex's fysiska misshandel och effekterna av det. Vad jag däremot inte skrivit lika mycket om är den psykiska misshandeln han utsatte mig för och att den ännu påverkar mig idag. 
 
Vad är då psykisk misshandel? Enligt psykiskmisshandel.se är definitionen "(...) återkommande dåligt bemötande i syfte att dominera, kontrollera, kränka, förödmjuka den man utsätter. Det är en form av hjärntvätt och har aldrig någonting med kärlek att göra.
 
Psykisk misshandel skadar den utsattes självkänsla och självtillit allvarligt. På sikt kommer den utsatta att tvivla på sitt omdöme och till och med sitt människovärde. Att förlora sitt jag är att bli bestulen på det viktigaste en människa har.

Psykisk misshandel skadar din hälsa allvarligt. Att leva under den stress det innebär att ha en vardag fylld med kränkningar och otrygghet orsakar en hälsofarlig stress. Det kan ge fysiska symtom som högt blodtryck, magsår, huvudvärk, muskelvärk, mag-tarmproblem. Det kan också orsaka psykisk ohälsa som depression, panikångest, sömnrubbingar, ätstörningar och självmordstankar."

För mig innebar den psykiska misshandeln att han ville ha kontroll med vem jag pratade med. Han ville läsa Facebook-konversationer jag hade haft med killar och ville höra i detalj vad vi pratade om och i vilka sammanhang. Han ville tillslut inte att jag ens skulle ha kontakt med min bästa vän, eftersom att jag "brydde mig mer om henne än honom". Om jag berättade något roligt någon hade sagt och jag senare berättade personens namn, så stelnade han alltid till om det var ett manligt kodat namn han fick höra. Även om han i de situationerna aldrig sa att jag inte skulle prata mer med personen i fråga, så förstod jag att det var det han ville. 

Den psykiska misshandeln innebar att hans beteende ständigt var oförutsägbart. Jag kunde på morgonen säga att jag älskade honom & skriva kärleksbrev till honom, och sedan ett par timmar senare få höra från honom att jag inte gick att lita på, att jag inte älskade honom på riktigt osv. De här svängningarna skedde ständigt, nästan dagligen, och gjorde att jag kände mig otillräcklig som inte förstod och som inte kunde få honom att må bra. De första gångerna han förgrep sig på mig sa jag alltid ifrån, både under tiden och efteråt (då jag grät hejdlöst). När jag berättade hur illa han gjort mig så skrattade han, vilket fick mig att först må ännu sämre men efter ett tag tänka att jag förmodligen överreagerade. Dessa ambivalenta känslorna bar jag sedan under skoldagarna (och gör än idag) ; jag mådde dåligt, men jag borde inte ha det för ingenting var ju fel. Fast det var ju fel. Fast det inte var det. Jag bar ständigt en sprängande känsla av att jag visste att något var fel, samtidigt som jag hela tiden fick höra att jag överreagerade. 

Han kunde berätta för mig att han inte kände så mycket för mig och i nästa andetag berätta om sin förra flickvän som han var såååå kär i. Han kunde aldrig visa omhet utan att det ledde till sex/våldtäkt. Samtidigt som jag var kär i honom så insåg jag att han bara såg mig som ett objekt. Det fick mig att känna att jag var ovärdig kärlek. Unloveable med The Smiths var mitt livsanthem. 

Han kritiserade mig ständigt. Ena stunden var jag för tjock, nästa var jag för smal. Allt som jag gjorde och sa var fel. Jag var aldrig bra. Vad jag tyckte och kände spelade ingen roll och jag rättade mig ständigt efter honom. Han hade ju rätt. Jag försökte alltid göra allt vad jag kunde för att rädda vårt förhållande & honom, samtidigt som han var helt passiv. Jag var ledsen och mådde dåligt, men lärde mig ju längre tiden gick, att jag var tvungen att hålla inne allt. För han brydde sig inte. Varje gång vi var ute så suktade jag alltid efter andra par och önskade mig ett sådant förhållande, där de höll varandra i handen, kysstes öppet och visade ömhet. Jag skämdes över att vi inte hade det & såg det som mitt fel att vi inte hade det. 

De här känslorna finns forttfarande kvar i mig och kommer förmodligen göra det länge till. Och som ni förmodligen gissat så gör det ont. Som fan. 

Hejdå. 


Ett år senare

Idag är det ett år sedan jag lämnade min expojkvän. Jag minns dagen som om den var igår. Jag minns oktobersolen och alla vackra färger från löven på marken. Jag minns hur min tankegång gick; jag skulle följa han hem och sedan cykla hem, utan att vända tillbaka. Allting skulle vara över då ; alla hemska känslor och minnen skulle vara som bortspolade. Idag vet jag bättre.
 
För även om mina känslor för honom totalt svalnat, och även om jag mår bra så finns ärren från det han gjorde kvar. Nej, jag pratar inte om ärr som andra kan se, jag pratar om ärren som sitter i själen. Och det värker i själen dagligen. Ni tror säkert att det som gör ont är faktumet att han slog mig och våldtog mig, och det är sant. Men det som gör ondast är den psykiska misshandeln som han utsatte mig för. Jag önskar att ni kunde förstå det.
 
Jag önskar att ni kunde förstå hur ont det gör. Jag önskar att jag hade ett bra svar på varför jag gick tillbaka till honom. Jag önskar att folk kunde sluta fråga mig varför jag gick tillbaka. Jag önskar att jag kunde känna att jag har rätt till mina känslor. Jag önskar att ni visste att våld är så mycket mer än slag och sparkar. 
 
 
Jag önskar att ni kunde förstå det här. Jag vet ju att det som hände var fel. Jag visste ju att det inte var så förhållanden ska se ut. Jag visste egentligen att hela vårt förhållande var byggt på en maktobalans - för här hade vi en man på 27 år med ett flertalet förhållanden i bagaget som var tillsammans med en oerfaren 17-åring. Hur skulle jag egentligen kunna veta att det inte var okej, när jag aldrig varit med om det tidigare? Hur skulle jag kunna skilja på rätt och fel när jag inte hade något att jämföra med? Jag önskar så jävla mycket att ni kunde förstå.
 
Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur handlingsförlamad han fick mig att känna. Hur värdelös han fick mig att känna. Ovärdig kärlek och respekt. Hur han fick mig att känna mig totalt imbecill och korkad. Hur han fick mig att känna mig ambivalent inför hela världen. Hur han fick mig att tro att vad jag kände och tyckte inför vad som helst var fel. Jag önskar att ni kunde förstå att jag fortfarande känner mig såhär. Jag önskar att ni kunde förstå att jag inte vill känna såhär. Jag önskar att ni kunde förstå att jag inte kan hjälpa att fortfarande känna såhär. 
 
Jag vet att de här känslorna inte automatiskt kommer försvinna med tiden. Jag vet att det här egentligen är något jag behöver jobba med. Jag vet att risken är stor att jag kommer hamna i liknande förhållande senare i livet Men hur ska jag kunna prata med någon om det här, när jag knappt kan sätta ord på det? Hur ska jag kunna få mig att känna mig värdig kärlek, när nästan alla människor jag haft någon form av relation med har fått mig att känna mig ovärdig kärlek? Hur ska jag kunna lära mig vad kärlek är när jag knappt kan skilja på ett bra förhållande och ett dåligt förhållande? 
 
Folk har försökt att trösta mig med vetskapen om att jag inte är ensam om att ha varit med om detta. Men hur ska jag kunna finna tröst i att miljontals, kanske miljarder, människor känt samma vidriga känslor, haft samma självbild, sett samma saker som jag har? Hur skulle jag någonsin kunna känna tröst med vetskapen om att det händer just nu, överallt i hela världen? Hur ska jag kunna känna någon form av tröst när jag vet att de människor som gör såhär finns överallt och att jag säkerligen stöter på dem dagligen? 
 
 
 
Jag önskar att jag kunde hata honom. Att jag kunde vara förbannad på det han gjorde mot mig. Jag önskar att jag inte kände sympati för honom. Jag önskar att jag kunde känna mig värdig kärlek. Jag önskar att det här inlägget skulle ha varit ett peppande inlägg om hur jag äntligen har insett att jag är en värdefull person som förtjänar riktig kärlek. Jag önskar att det här aldrig hade hänt. 
 
Hejdå. 
 
(kredd till http://www.arsinoe.se för bilderna)

Att leva med psykisk ohälsa

 

 

När folk frågar mig hur jag mår brukar jag generellt säga att jag mår bra. Jag svarar det inte bara därför att det är det som förväntas av mig, utan för att jag anser mig ha ett bra mående. Ni som läser kanske definerar de orden som att personen i fråga är lycklig, har god hälsa och bra psykiskt mående. Men för mig betyder de orden något helt annat. 

Jag har under hela min tonårstid, och även flera år innan, lidit av psykisk ohälsa. Jag har haft depressioner som har avlöst varandra, så djupa att jag i perioder varit helt apatisk och lamslagen av den bottenlösa tomheten. Jag har lidit av anorexi, så svår att jag varit hospitaliserad för det. Jag är diagnostiserad med Bipolärt syndrom typ 2, vilket innebär att jag hamnar i perioder som kantas av djupa depressioner för att sedan bli hypomanisk. De här tillstånden som jag skrivit upp nu är något jag idag inte lider av. Betyder det dock att jag är helt psykiskt stabil? Nej. För likväl som jag har lyckats befria mig från melankolins demoner, likväl finns det strider som jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att befrias från. Demonen jag pratar om är ångest.

Jag har ångest, om inte varje dag, så åtminstone 5 dagar i veckan. Ångestattackerna kan komma helt plötsligt, när jag står på morgonen och borstar tänderna, står i kön i matsalen, har skollektion eller - främst av allt - när jag går och lägger mig. De här problemen började när jag var 11 år och jag minns min första ångestattack tydligt. Det var en solig dag på Hammarö, under en av sommarens varmaste dagar. Plötsligt sköljs jag över av ett intensivt tryck över bröstet. Allting svartnar. Jag vet inte vad det är som händer med mig - är det här min sista stund i livet? Håller jag på att bli sjuk? Minnet kommer tillbaka när jag kommit fram till vår sommarstuga. Smärtan har försvunnit, men jag vet inte hur lång tid det har gått. Några minuter, en timme, en halv dag? Jag berättade för min mamma om min upplevelse, och hon visar mig en uppslagen sida ur en bok. "Ångestattack" står det. Jag förstår inte vad som menas med ordet - vaddå ångest? Är det när en ångrar att en gjort något så djupt at en mår dåligt?

Så, vad är det jag har ångest över? Min ångest går att specifiera på 3 punkter; generaliserad ångest, separationsångest och specificerade ångesttillstånd. Jag har alltså ofta ångest för "ingenting", ångest inför att bli lämnad och olika fobier. Fobierna jag har är följande - spindelfobi, social fobi och emetofobi (kräkfobi). Den mest frekventa av dessa tre är kräkfobin. Det intressanta är att jag i vintras hade kräksjukan, men det var först i våras efter en mindre uppstötning som jag plötsligt får massiv ångest inför vomering. 

Jag kan ligga sömnlös på kvällarna med ångest i hela kroppen för att jag är så rädd att jag ska kräkas. Likt många andra är jag rädd att drabbas av cancer, men inte på grund av att jag är rädd för att dö av det. Nej - jag är rädd för cellgiftsbehandlingen, eftersom att jag vet att en av bieffekterna av det är att kräkas. Jag är alltså mer rädd för att kräkas än för att dö. Det är totalt ologiskt, det är jag medveten om. Men det som däremot är logiskt är anledningen till att jag är så rädd för att kräkas. 

Ni som läst min blogg vet om mitt exförhållande, och vad som hände. Vad ni däremot inte vet är att jag efter den där vidriga kvällen då G misshandlade mig, blev såpass rädd och chockad att jag kräktes. Min kropp kopplar samman känslorna som jag hade den kvällen med att spy och det är därför jag har emetofobi. Jag vet detta, därför att rädslan för att kräkas oftast uppkommer sena och mörka kvällar när jag ligger ensam i min säng och ska sova. Ensamheten, mörkret och kräkningar kopplas samman med en utsatthet och en känsla av att inte kontrollera vad som händer (jag kunde inte kontrollera det som hände den kvällen). 

Jag skulle ljuga om jag sa att ångesten blir lätthanterligare med tiden. Varje gång ångesten får sitt grepp om mig blir jag lika omkullkastad och upplever samma intensiva smärta som första gången jag drabbades av det. Att bortförklara ångesten med att det "bara är en känsla" är ett knytnävsslag i ansiktet på de som är drabbade, så sådana floskler tycker jag bara är bullshit. Vad jag däremot vet idag, till skillnad från första gången jag drabbades av det, är att det går över. Det kan ta några sekunder, några minuter, timmar eller till och med dagar innan den släpper sitt grepp. Men det går över. Det gör det alltid.Och som rubriken på mitt inlägg antyder så har jag lärt mig att leva med faktumet att jag alltid kommer att vara extra känslig för att hamna i depressioner, hypomanier och ångesttillstånd. För att lindra de allra vidrigaste ångestattackerna så andas jag i "fyrkant" (det vill säga, andas in på exempelvis 3 sekunder, hålla andan 3 sekunder, andas ut på 3 sekunder och hålla ute andan i 3 sekunder), kollar på söta djurbilder på tumblr eller gosar med mitt marsvin. Fler tips finns det säkert, men jag har tyvärr inga bättre då jag som sagt lärt mig att leva med ångesten. 

Även om jag inte har några direkta tips på hur en kan bli av med ångest, så har jag ett viktigt råd till er; prata om det. Även om din ångest kan tyckas helt orelevant och även om du har ångest inför "småsaker" så, snälla, håll inte inne det. Dina känslor är relevanta, det du känner är viktigt. DU är viktig. 

Ta hand om er. 


RSS 2.0