Ett år senare

Det är ett år sedan. 
Ett år sedan det det där hände. 
Det onämnbara, det fruktansvärda, obegripliga, otänkbara. 
Tänk om jag kunde spola tillbaka tiden, typ 2 år. 
Då skulle det aldrig hänt. 
 
För ett år sedan vid den här tidpunkten så var jag lycklig. Ovetandes. 
Sedan övergick dagen till kväll och den där ljusa försommardagen förändrades till ett becksvart mörker. 
Jag vill inte minnas, vill inte bli påmind. 
 
Det vidrigaste var inte smärtan från knytnävarna, de hårda händerna eller hans iskalla blick. 
Det värsta var den vidriga, äckliga förnedringen. Jag var helt ensam. Jag var ingenting. 
Inombords ropade jag på hjälp. Jag ropade på mamma. Helvete, jag vill inte slungas tillbaka, vill inte tänka, det har inte hänt det har hänt det får inte ha hänt. 
 

På ett år händer det mycket. Jag kan knappt tro det själv. För någonstans så känns det som att det var eoner av tid sedan det hände, att allting bara var en hemsk och vidrig mardröm. Jag försöker distansera mig bort från det som hänt, så att jag ska kunna orka vidare och kunna läsa om liknande händelser utan att få samma ångest och samma förnedrande känslor igen. Jag läser några sidor ur den boken som alla i klassen måste läsa och samma ångest biter tag i mig igen, tårar väller upp i mina ögon. Jag kan inte. Jag vill inte. Flera gånger måste jag ta pauser bara för att skriva detta så att jag kan samla mig, så jag inte bryter ihop och förvandlas till en gråtboll. 
 
Jag önskar att jag kunde berätta för läraren att jag inte klarar av det här, det är för nära, men jag kan inte. Jag kan inte förklara de vidrigheter jag var med om för exakt ett år sedan. Jag kan inte förklara hur jobbigt det känns, de sår det river upp, vågorna av ångest som väller över mig. Fan. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0