Aspergers syndrom & de symptomen jag har

Ja, nu känns det som att det var oerhört länge sedan jag skrev om Aspergers syndrom. Jag har ju skrivit lite MEN, har en föraning om att en del av er tänker "jaha men om du inte passar in i den stereotypa bilden, vad har du då för symptom då?" och guess what - today is your lucky day, för jag ska härmed ta upp de tecken och symptom som har med Aspergers syndrom att göra som jag har!!! 
 
1: Det som är mest obvious och själva kännetecknet för en Assburger - jag har oerhört svårt för att kommunicera med folk, lära känna nya människor och kunna förstå hur jag ska bete mig bland folk. Jag har svårt att veta vad som är okej att säga och att "läsa mellan raderna" och framförallt förstå vad folk menar med det de säger. Jag uppfattas antagligen som blyg av omgivningen, och well....det är jag också. Men mest av allt så är jag rädd för folk. 
2: Jag är oerhört stresskänslig. Oerhört. Mer än de flesta är. Och när jag blir stressad så stänger jag av fullständigt, för det blir sådant kaos i mitt huvud. Som jag skrev igår, så blir jag nästintill autistisk när jag blir stressad och beter mig som en trotsig femåring typ. 
3:Jag har svårt att läsa av tid. Exempel - jag ska in till stan och vara där klockan 15. Det tar cirka en halvtimme att cykla, och jag cyklar senast klockan 14 eftersom att jag annars tror att jag kommer att komma försent. 
4: Jag har svårt att se helhetsbilden av något utan fokuserar väldigt mycket på små, fascinerande, detaljer.
5: Jag tittar sällan på folk när jag pratar med dem utan min blick brukar flacka omkring när jag pratar med folk. 
6: Jag har EXTREMT svårt för plötsliga ljud och hoppar alltid till när jag hör det, hur högt det än är. 
7: Jag gör ofta grimaser med ansiktet som kan verka konstiga. Så ser du mig göra en grimas när jag tittar på dig så betyder det inte att jag gör det för att jag inte gillar dig, utan det är för att jag finner det oerhört passande att göra det. heh. 
8: Jag har svårt för ironi. 
9: Jag klarar inte av att sortera bort ljud och ljus utan tar in allt. Det gör att om jag pratar med någon så har jag väldigt svårt att bara koncentrera mig på det för jag tar in andra personers konversationer som hörs i bakgrunden.
10: Jag pratar väldigt mycket med mig själv. 
11: Jag är extremt fascinerad av rinnande vatten och ser jag exempelvis en bäck eller å så kan jag stirra på den i flera minuter av fascination.
12: Jag har svårt att prata om vardagliga och abstrakta saker, utan vill gärna ha ett specifikt ämne att konversera om - typ film, musik, politik, historia, katter etc. 
13: Jag ogillar starkt fysisk kontakt, speciellt att ta folk i händerna. 
14: Jag är i stort behov av rutiner och mår väldigt dåligt när mina rutiner bryts. 
15: Jag är inte särskilt flexibel av mig och hatar oanmälda besök. 
16: Jag använder mig ofta av små ljud som andra inte gör, typ piper eller hummar etc.
17: Jag har lätt för att sätta mig in i saker som jag finner intressanta och kan spendera flera timmar med att söka information om något som jag tycker är intressant. 
18: Jag blir jätteförvirrad av verbala instruktioner för det helt enkelt blir "too much". Gillar mycket bättre när någon skriver ner instruktioner. 
19: Jag har svårt att formulera mig när jag pratar eftersom att jag har så mycket tankar som snurrar i mitt huvud.
20: Jag tolkar saker bokstavligt. 
21: Jag gillar korta och raka kommandon och tydlighet. Hatar när folk säger "snart" eller "strax" för jag förstår inte vad det betyder. 
22: Jag har ett behov av att vila ut efter att ha umgåtts med folk eftersom att jag blir utmattad av att göra det.
 
 
Kommer säkerligen komma på fler saker och uppdatera listan allteftersom, men här har ni en konkret och tydlig lista på mina svårigheter & tecken på Aspergers syndrom. Så eh...nu vet ni det!! 
 
Hejdå!!
 
UPPDATE:
23: Jag är oftast oerhört blyg och timid bland folk men när jag väl lär känna någon så kan jag babbla på och babbla på och har svårt att veta när jag ska sluta prata. 

under neon loneliness, motorcycle emptiness

 
Varning för extremt mycket ordbajseri som kan tyckas ologiskt.
 
 
Here we go
 
 
I:
Okej jag vet knappt vilken ände jag ska börja. Tiden rusar, mmm tiden bara håller på och frågar aldrig, bryr sig inte om hur gick det hur gick det. Nej okej, nu får det nog räcka med musikreferenser som ingen ändå bryr sig om   eller frågar om. Ja, nej men för att vara ärlig - jag är så inåthelvete trött. Ja okej, jag fattar, alla är ju typ trötta nu vid den här tiden på läsåret och "men Sara snart är skolan slut, snart är det sommarlov du kommer FIXA DET". Ni fattar inte. Jag är helt känslomässigt dränerad på energi, på resursenergi som jag tar till för att överhuvudtaget kunna passa in i detta jävla NT-pissamhälle. Så, vad händer då när jag blir såhär jävla stressad och trött? Jag stänger av. Fullständigt. Och detta går ju inte för sig, för när jag stänger av så blir jag bokstavligt talat autistisk. Jag pallar inte med att prata, lyssna, titta på folk, jag hummar för mig själv eller hummar till svar, gungar fram och tillbaka. Säkerligen jävligt roligt att se på för de som inte fattar, men en jävla pina för mig. Suck. Egentligen så vill jag bara skrika, men tack och lov så gör jag det inte för jag är ju så oerhört självmedveten. 
 
II:
Jag borde väl antagligen vara stolt över mig själv som överhuvudtaget orkat med att gå i en vanlig klass i ett helt år, första gången på flera år, men varför ska jag vara stolt när ingen annan är det? Ja, förutom min mamma såklart då. Och ärligt talat så känns det knappt som att jag gått i en vanlig klass, jag menar, jag är ju inne i mitt huvud hela tiden och maniskt repeterar samma låtrader om och om igen för att orka - "I KNOW I BELIEVE IN NOTHING BUT IT IS MY NOTHING" och andra 90-talsklyschéer. Ska jag någonsin vakna upp och inse att det inte är 90-tal längre, ingen jag känner lyssnar på Manic Street Preachers, Bikini Kill, Hole, Leila K och Primal Scream. SARA VET DU FÖRESTEN ATT RAVE ÄR UTE? DET STOD I VECKOREVYN. Räck upp handen alla ni som känner igen denna referens *ingen räcker upp handen förutom Sara som frenetiskt viftar med handen och hoppar på stolen av glädje*. 
 
III:
Det enda jag kan tänka på är hur jävla dålig jag känner mig (skrev först "är" istället för "känner mig" men så kom jag ju på att SARA DET ÄR JU BARA EN KÄÄÄÄÄÄÄNSLLLLAAAAAAAAAAA OCH INTE ETT FAKTUM). Det är så jävla sjukt egentligen; när jag i början av terminen fick C på två inlämningsuppgifter så blev jag så oerhört glad. När jag häromdagen fick veta att jag fått ett C på en inlämingsuppgift så ville jag bara gräva ner mig själv. Och när lärarna sedan skriver i bedömningen som de gjort att typ "ja du hade kunnat få högre betyg om du gjort xx" så känner en sig bara 1000 gånger sämre. Det är som att de FÖRVÄNTAR SIG att en ska få ett A & att allt under A är ett misslyckande. Inte så jävla konstigt att känslorna då kommer right back at ya. Fan, jag minns ju när jag gick i skolan och jag var bäst i klassen.Jag var socialt handikappad (och är det fortfarande) och kategoriserades som tönt - MEN jag var iallafall någon.Nu? Knappt ens topp tre och ingen. Förmodligen så tänker nog folk att "aha ahmen Sara, det är hon som alltid har flätor och barnsliga kläder och för mycket smink och är en rabiat manshatare och som alltid går runt själv jaaa hon är ju helt STÖRD OCH KONSTIG". Vet att någon av er tänker såhär iallafall. 
 
IIII:
Det enda jag har är skrivandet. Att kunna formulera dom där jävla känslorna som jag knappt kan få på tungan, dom där meningarna som alltid stakar sig i halsen på mig. Men åh, detta låter säkert så oerhört narcissistiskt och egoistiskt, men det enda jag vill höra är att jag är begåvad. Jag har alltid vetat att jag varit duktig på att skriva och formulera mig, men tänk, att få höra dom där dyrbara orden - "Sara, du har en begåvning". Jag skulle bli så jävla lycklig. Kanske kommer någon av er som läser det här att skriva en kommentar om att jag är begåvad och jag vill bara säga - tack, men att skriva det i syfte att lyfta mig ur ett becksvart mörker hjälper inte. 
 
IIIII:
Juste, ni människor som ständigt bitchblickar mig och sänder ut dålig energi till mig i syfte att få mig att känna mig komplett värdelös - det finns en särskild plats i helvetet för er. 
 
IIIIII:
Har försökt att formulera mig och berätta det här så jävla länge men ja, nu orkar jag inte hålla det inom mig längre. Jag är bisexuell. 
 
 
 
 

Ett år senare

Det är ett år sedan. 
Ett år sedan det det där hände. 
Det onämnbara, det fruktansvärda, obegripliga, otänkbara. 
Tänk om jag kunde spola tillbaka tiden, typ 2 år. 
Då skulle det aldrig hänt. 
 
För ett år sedan vid den här tidpunkten så var jag lycklig. Ovetandes. 
Sedan övergick dagen till kväll och den där ljusa försommardagen förändrades till ett becksvart mörker. 
Jag vill inte minnas, vill inte bli påmind. 
 
Det vidrigaste var inte smärtan från knytnävarna, de hårda händerna eller hans iskalla blick. 
Det värsta var den vidriga, äckliga förnedringen. Jag var helt ensam. Jag var ingenting. 
Inombords ropade jag på hjälp. Jag ropade på mamma. Helvete, jag vill inte slungas tillbaka, vill inte tänka, det har inte hänt det har hänt det får inte ha hänt. 
 

På ett år händer det mycket. Jag kan knappt tro det själv. För någonstans så känns det som att det var eoner av tid sedan det hände, att allting bara var en hemsk och vidrig mardröm. Jag försöker distansera mig bort från det som hänt, så att jag ska kunna orka vidare och kunna läsa om liknande händelser utan att få samma ångest och samma förnedrande känslor igen. Jag läser några sidor ur den boken som alla i klassen måste läsa och samma ångest biter tag i mig igen, tårar väller upp i mina ögon. Jag kan inte. Jag vill inte. Flera gånger måste jag ta pauser bara för att skriva detta så att jag kan samla mig, så jag inte bryter ihop och förvandlas till en gråtboll. 
 
Jag önskar att jag kunde berätta för läraren att jag inte klarar av det här, det är för nära, men jag kan inte. Jag kan inte förklara de vidrigheter jag var med om för exakt ett år sedan. Jag kan inte förklara hur jobbigt det känns, de sår det river upp, vågorna av ångest som väller över mig. Fan. 

RSS 2.0