Glad sommar…eller?

Ja, idag har ju jag då gått ur första ring. Har ett långt sommarlov som väntar och åh det ska vara så himla underbart och jag ska bla bla bla bla bla bla bleh bloh
 
 
Nej, men seriöst; jag känner mig helt tom just nu. Borde vara skitglad över att det är sommar, eftersom att det är då alla fina saker brukar hända och jag brukar må så himla bra. Men nu? Jag vet inte. Jag har saker att se fram emot och saker jag har planerat men...fan jag vet inte. Jag vill egentligen inte alls ha sommarlov. Förmodligen eftersom att jag den här sommaren kommer vara helt ensam. Ja jag har min familj och har folk jag kan chatta med men...det känns inte nog. Jag önskar att jag hade en vän. Problemet är ju att jag har så jäkla många krav - personen ska helst av allt vara en assburger och helst ha samma intressen som jag (musik, film, söta djur, feminism, politik, Leila K, 90-talet etc), orka stå ut med att jag klänger och skriver massa chattmeddelanden och faktiskt tycka om mig. Någon frivillig? 
 
Aja, glad sommar på er iallafall. Ni som läser - ni är bäst. Puss. 
 
BTW så fyller jag 19 år imorgon (helt värdelös ålder) så glöm inte att gratta mig då!

Antifeminism kommer aldrig vara humor

I söndags så var det ju då som ni alla vet val till EU-parlamentet. Ett val som dels slutade med en bitter och vidrig smak i munnen när det visat sig att Europa inte har lärt sig ett skit från historien. Men det var även ett val som resulterade i en känsla av att "nu, nu händer det" en känsla av seger, revolution. Jag pratar självklart om att Feministiskt Initiativ blivit invalda in i parlamentet. Men den där härliga rosa bubblan sprack snabbt i och med att det nu kommit upp FB-sidor vars syfte är att krossa Feministiskt Initiativ. Jag borde ha fattat det här, egentligen. För vid varje feministisk våg - med rättigheter, offentliga personer som stolt titulerar sig som feminister, kvinnor, transpersoner och rasifierade som slår tillbaka mot makthavarna - så har det kommit en backlash. Makthavare som inser att deras makt är hotad, antifeminister som inser att motståndet är starkt. Som sagt, jag borde ha insett att det här skulle hända. Men jag var inte beredd på den våg av känslor som jag nu upplever. 
 
Det är med avsmak som jag klickar mig in på sidorna. Klickar mig igenom bilderna, texterna, folks ocensurerade kommentarer. Först så blir jag förbannad och arg över folk oförmåga till källkritik och hur blint antifeminister tror på kvällstidningarnas sensationsrubriker. Sen så blir jag rädd. För helt ocensurerat väljer sidorna att hänga ut feminister och twitter-inlägg som tagits ur sin kontext. För jag, som varit feministiskt medveten ett bra tag, vet vad uthängningar av feminister betyder. Tror ni att antifeministerna som läser det de har skrivit kommer skriva ett välformulerat och konstruktivt mejl till dem, helt utan personliga påhopp eller angrepp? Skulle inte tro det va. 
Jag väljer att läsa kommentarer under bilden, trots att jag lovat mig själv att aldrig någonsin läsa kommentatorsfält utanför feministiska sidor/bloggar, och nu blir jag livrädd. Att folk jämför feminism med nazism och anser att feminister är schizofrena är något jag varit van vid att läsa ett bra tag. Kommentarer om att feminister fått för lite kuk ska vi inte ens tala om. Det som gör mig livrädd är dessa kommentarer - "feminismen måste ju seriöst stoppas" "feminismen är en sjukdom som vi måste bota". 
 
Feminismen måste stoppas. Det är en krigsförklaring. 
 
Många tänker säkert att "men vadå det är ju bara ETT SKÄMT vadfan ta det inte så jävla allvarligt". Och det är just här problemet ligger. Antifeminism, kvinnohat, det dödar. För vilka är det som ligger bakom alla hatbrott mot HBTQAI-personer och rasifierade? Vilka är det som misshandlar, våldtar, mördar kvinnor? Jo - det är antifeminister. Snubbarna som behandlat mig illa har alla varit antifeminister. Jag upplever, på riktigt, antifeminister som ett hot mot min och mina medsystrars existens. Antifeminism har aldrig och kommer aldrig vara humor. Punkt. 

RSS 2.0