Misshandelsförhållanden, smekmånadsfasen och vägen tillbaka

 
"Was I ever in love?
I called it love
I mean...it felt like love
There were moments when...Well, there were moments when..."
 
 

Om jag fick välja en textrad som handlade om mitt förhållande med G så skulle det vara detta.Kärlekslöst, vidrigt, självförtroendedödande. Men -  då menar jag när vi officiellt var tillsammans. Skulle jag däremot få välja en låttext som skulle beskriva när vi träffades i hemlighet så skulle det nog vara något i stil med:
 
"We look so good together
And we are underground
And we don't care what they say about us". 
 

Det talas allt oftare om misshandelsförhållanden, kvinnor som blir misshandlade av sina män och får men för livet. Men det finns fortfarande ett ämne som är oerhört tabubelagt. Och det är kvinnor som tar tillbaka männen som gjort dem illa. De, eller ah, vi kanske jag ska skriva, anses vara svaga individer. Vi har inga egna åsikter eller tankar, utan är totalt manipulerade av våra män. Vi får inte tala om varför vi tar tillbaka männen, utan det bortförklaras direkt. Men jag tänker inte låta mig tystas - så jag tänker bryta tabut och berätta om den andra perioden av vårt förhållande. 
 
Sommaren för ett år sedan. En månad efter den där vidriga, hemska kvällen. Skolan som var slut, ett långt sommarlov framför mig och ett sommarjobb som väntade. Men, framförallt - jag fyllde 18 år. Jag räknades alltså som vuxen, som en fullfjädrad människa som var kapabel att ta mina egna beslut; som exempelvis vem jag kunde träffa. Så, efter hundratals sms från G och telefonsamtal som varade i timmar så bestämde jag mig för att träffa honom igen. Och sen igen. Och igen. Och vet ni? Jag mådde så otroligt bra. Jag kände mig cool, som att låten "Rebel Girl" var skriven med mig i åtanke. Jag kände mig frigjord, som en förebild(!!). Framförallt så var han och jag coola och rebelliska tillsammans. 
 
Vi var Elin och Agnes i "Fucking Åmål". Vi var Sid Vicious och Nancy Spungen. Vi var Kurt Cobain och Courtney Love. Vi var Kate Moss och Pete Doherty. Vi var Bonnie och Clyde - partners in crime. Vi var underground. 
 

Jag var som på moln. Äntligen så var livet på min sida. Och det fanns ingenting som skulle kunna stoppa oss. Inte mina föräldrar och deras oroade blickar och välmenande samtal, inte mina vänner som sa att det här var fel. För det var inget fel på vårt förhållande - det var alla de andra som det var fel på. För allting skulle ju bli BRA nu, det var ju jag som hade gjort fel - det var jag som hade gråtit och dragit i hans kläder. Det var mitt fel. 
 
Och om sanningen ska fram så började det bli bättre. Han, som tidigare inte brytt sig ett skit om mig och mina intressen lyssnade nu fascinerat när jag pratade om punk, Leila K och feminism. Han, som tidigare sagt att all musik jag lyssnade på var skit satt nu och tittade med mig på Nineties. Han, som tidigare avfärdat mina feministiska åsikter och sagt att mäns rättigheter var mycket viktigare, lyssnade nu på mig när jag argumenterade för kvinnans rätt till sin egna kropp och fri abort. Sommaren var fantastisk. Han skrev och sa saker till mig som jag hade längtat efter att få höra hela vårt förhållande - att jag var fantastisk,cool, bäst och, det viktigaste, att han älskade mig. Men sen kom hösten. 
 
Jag började skolan igen och de feministiska bloggarna jag följde började alltmer handla om kvinnomisshandel. Sexet som under hela sommaren varit på bådas villkor, började mer och mer hamna i en gråzon mellan sex och våldtäkt. När jag försökte prata med honom om den där majkvällen så sa han bara att det inte var något som hände. Jag överdrev - det var HAN som fick stryk. Han utövade bara självförsvar. Och han skulle göra det igen. 
 
Samtidigt av en slump hamnade jag på sidan varningstecken.nu och läste med en allt större växande klump i magen.
 
"Han talar illa om tidigare partners och kan inte se att han gjort något fel i relationen. Allt är den före detta flickvännens fel. Han talar om tidigare partners på ett nedlåtande sätt, och kanske även hävdar att han blivit utsatt för misshandel av den före detta flickvännen. Detta är ett varningstecken, likaså om han berättar att den före detta partnern har ljugit genom att anklaga honom för misshandel. Försök i så fall att ta reda på den före detta partnerns version av historien. Han kan förklara ett eventuellt respektlöst beteende gentemot dig med att han själv blivit utsatt för misshandel. En man som verkligen skulle blivit misshandlad av en tidigare partner skulle dock inte utsätta sin nya partner för det han själv blivit utsatt för.
 
Han är kontrollerande och visar svartsjuka. Han har åsikter om hur du bör klä dig eller hur du bör ha ditt hår och vad du bör säga i olika situationer. Han har svårt att acceptera att du har din egen smak och stil och att ni inte alltid tycker lika. Han gillar inte dina vänner och har åsikter om vilka du bör umgås med. Han har kanske även svårt att acceptera att du pratar med andra män.
 
Ingenting är någonsin hans fel. Han får dig att känna skuldkänslor över saker som går fel.
 
Han pressar dig till sex eller får dig att utföra vissa sexuella handlingar mot din vilja när ni har sex.
 
Du har börjat märka att ditt självförtroende och din självkänsla har blivit sämre utan att du egentligen vet varför. Men det tycks ha blivit så i takt med att du inlett ett förhållande med den här mannen. Du vet inte varför, och du lägger skulden på dig själv för förändringen.
 
Och det här är bara början."
 

Smekmånadsfasen var över och livet kom ifatt mig. Helt plötsligt så insåg jag vad som höll på att hända. Jag började må sämre och sämre, men jag kunde inte lämna honom. Han var den enda jag hade. Några veckor senare, när jag samlat på mig den kraft jag så väl behövde, så lämnade jag honom. Helt på egen hand. 
 
Tiden efter uppbrottet har varit bland det svåraste jag varit med om. Jag har fått se sanningen i vitögat, svälja stoltheten och inse att den där fantastiska sommaren aldrig existerade. Med ett krossat hjärta och en trasig själ så har jag varit tvungen att gräva djupt i mina minnen och samtidigt orka prestera i skolan. Det har varit stunder där jag brutit ihop och bara velat ge upp, kvällar där jag skrikit i kudden och stunder där jag saknat honom och velat ha tillbaka honom. 
 
Jag skulle ljuga om jag sa att saker nu var bra. För det är det inte. Långt ifrån. Jag är tillbaka på samma arbetsplats som jag var på förra året och när jag då inte är upptagen med att göra något arbete så kommer jag på mig själv med att tänka på minnen med honom och sakna honom. Ser jag något jag tycker är roligt så tänker jag ofta att "åh, det här skulle G också tycka var roligt". Men samtidigt som jag fortfarande är oerhört sårbar så har jag också blivit starkare. Jag har blivit krossad, förnedrad, förödmjukad, mått sämre än jag någonsin gjort, legat på marken och nu sakta med säkert börjat resa mig upp för att möta framtiden som en hel människa. 
 
Missförstå mig inte nu - jag ser inte det här som en erfarenhet. Jag ser inte det här som något nödvändigt ont som jag varit tvungen att gå igenom för att kunna komma ut starkare än någonsin. Det finns ingenting positivt eller bra med att ha varit i ett misshandelsförhållande. Om jag hade kunnat gå tillbaka i tiden för att förhindra att det här någonsin skulle kunnat ske så hade jag gärna gjort det. Men det här är ingen science fiction-rulle där en kan mixtra med tid och rum i en Delorean, ingen romantisk komedi där drömprinsen väntar i hörnet med rosor i sin famn. Det här är verkligheten. Det här är den kalla, råa, vidriga värld som miljontals andra som mig fått genomlida och det enda vi kan göra är att bita i det sura äpplet och blicka framåt. Det hände och händer just nu, överallt i hela världen. Vi är inte erfarna och vet inte mer om livet än andra "vanliga" dödliga. Vi besitter inga magiska superkrafter tack vare det vidriga vi tvingats gå igenom.Vi kan inte ändra på det förflutna. Men vi är starka.
 
Vi är starka som orkar gå igenom alla dåliga dagar utan att ge upp, vi är starka även om vi ger upp, vi är starka som orkar gå framåt trots att det känns som att vi går barfota i krossat glas.Vi är starka som orkar möta världen och se den som den är med helt nya ögon. Vi är starka, även om vi går tillbaka till de som gör oss illa trots alla bedjande ord från våra nära och kära. Vi är coola.
 
We are underground. 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Jonna

Otroligt bra skrivet och starkt att berätta!

2014-07-10 @ 20:23:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0