Deep one perfect morning

 
Jag tänker ofta på det här med relevans, perspektiv och vilka känslor som är okej att ha. Egentligen så är det något som jag alltid har tänkt på när jag haft perioder jag mått dåligt - för det finns ju de som haft det värre, så varför är mina känslor då relevanta? 
 
Nu kanske ni tror att "åh här kommer Sara med ett peppande inlägg om att det är okej att tycka synd om sig själv & hon har kommit på bättre tankar!! Good for her!!". Men nej. Snarare så har de känslorna fått allt starkare fäste inom mig.
 
Jag tänker på det som hände mig förra våren och skäms så fruktansvärt mycket. Jag vet, jag vet så väl att jag inte borde skämmas för det var inte mitt fel och det var han som gjorde fel och blablablabla. Det är inte det jag skäms för. Jag skäms för mina känslor angående det som hände. Jag skäms för att säga att den kvällen var det värsta jag någonsin upplevt. Jag skäms för att jag upplever den där evighetslånga timmen som en enda röra av dödsångest, skam, förödmjukelse och utsatthet. För det var ju inte "så" farligt. Jag hade sådan fruktansvärd ångest att jag kräktes och skakade i hela kroppen och dagen efter fick jag höra från mina föräldrar att jag hade "tur". För det kunde varit värre - det finns ju de som fått armar och ben brutna, som hamnat på sjukhus, ja till och med de som dött! Jag fick ju endast blåmärken, som försvann efter några veckor. Det synliga, som andra kunde se, det försvann snabbt. Men det som ingen annan kan se, det som endast jag upplever så ofta, det kan jag bara jag se. 
 
Som att jag ofta återupplever det som hände. Som att jag idag inte kan lyssna på flera låtar jag älskade förr, därför att de påminner om honom. Som att jag inte klarar av att läsa eller höra talas om våld i nära relationer. Som att jag direkt ställer in mig på flykt när jag ser en kille höja nävarna eller dunka nävarna i bordet. Som att jag får kalla kårar varje gång jag ser en man i kostym (eftersom att det var det G hade på sig den kvällen). Som att jag mår dåligt varje gång jag ser någon person som påminner om honom. Som att jag fortfarande känner att jag inte förtjänar någon kärlek. Och framförallt att jag inte klarar av att vara ensam med killar. 
 
Nu när jag tänker tillbaka så vet jag att våldet hela tiden fanns där under förhållandet. Inte i form av slag eller liknande, utan mer som en psykisk terror. Jag fick nästan ständigt höra att det var fel på mig och mitt utseende och fick aldrig uppleva någon kärlek. Alla regelbundna våldtäkter upplevde jag som den sortens sex jag förtjänade, eftersom att jag var så dålig som inte ens kunde duga inför honom. Jag insåg inte att det var våldtäkt förrän jag berättade för polisen. 
 
Om ett par månader är det rättegång och jag har fått veta att jag kanske inte borde räkna med något mer än att han döms till böter. Jag vet att jag kommer att behöva berätta för de som var där om det som hände och ska jag vara ärlig så skäms jag över det. För de kommer bara att tänka "var det allt? herregud du masade dig upp hit för att bara berätta det där?!". 
 
Jag skäms som sagt för att berätta om det som hände, eftersom att det i mina ögon är det hemskaste jag varit med om. Liksom, ska DET vara det värsta? Jag, som varit inlagd för svår anorexi med sondslang i näsan, jag som legat hemma isolerad med nästan dagliga ångestattacker. Menar jag verkligen att den kvällen var ännu värre än den där kalla vintermorgonen då jag försökte ta mitt liv & sedan blev magpumpad och illkörd med ambulans till Örebro? Menar jag verkligen att den där ynka timmen den där kvällen var VÄRRE än all skit jag varit med om?
 
Ja. Det gör jag. Och jag skäms så mycket över det. Förlåt. Fan. 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag känner precis som dig Sara. Men jag hade det ändå så mycket jävlar lättare än dig. Du ska inte tänka att det är något som folk slår bort, det var en våldtäkt. Jag var med om att min dåvarande pojkvän begick ett sexuellt övergrepp mot mig. Att det var ett övergrepp insåg jag månader senare. Och jag vet inte ens om man kan kalla det övergrepp för jag blev inte skadad. Han har bett om ursäkt. Men inuti i mig känns det fortfarande. Jag vet inte vad det är, men något dåligt känns. Så jag förstår dig, och med din historia, eller vad man ska säga, så kanske det inte är så konstigt. Du är en stark kvinna! Du stod upp för dig själv och gick till polisen, vilket jag aldrig, aldrig skulle våga göra. DU är STARK! DU är en förebild för andra kvinnor!

Svar: Blir så ledsen av att höra att du också varit med om övergrepp och jag förstår att du inte anmälde till polisen. Jag önskar själv att jag inte hade berättat om det för polisen, för då hade jag sluppit alla närgående frågor och falska förhoppningar. Tack för din fina kommentar! <3 <3
saradelarge.blogg.se

2014-07-05 @ 10:40:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0