50 nyanser av misshandel

 
Trailern för nästa års storfilm har kommit. Facebookvänner gillar den, delar den i sitt flöde, läser böckerna i serien eller suktar efter att läsa den. Som titeln på mitt blogginlägg avslöjar så är det just "50 nyanser av honom" jag talar om. Fast nu undrar ni säkert - varför har jag bytt ut ordet honom till misshandel? Svaret är att 50 nyanser av honom inte är något annat än en bok som romantiserar misshandelsrelationer. Låt mig förklara varför. 
 
När det kommer till att förklara saker så tycker jag alltid att det är lättast att utgå från mig själv, och det är precis det jag tänkte göra här också. Och jag tänkte referera till mitt förra förhållande för när det kommer till kritan så påminde vårt förhållande oerhört mycket om Ana och mr Greys förhållande. Ana var, likt jag, oerfaren och hade inte haft något förhållande innan hon träffade Grey. Grey å andra sidan (precis som G), var fleeera år äldre och därtill mer erfaren. Till en början är allting okej, men ju längre tiden gick desto mer börjar den där fantastiska bilden att krackelera. Det där spännande sexet, med en äldre och erfaren människa som vet hur det ska gå till, blir inte spännande längre. Det som i början handlade om er båda, börjar nu handla om bara han. Hans njutning. Vad HAN vill. Och vad du vill, eller inte vill, det spelar ingen roll. 
 
Att jag och Ana ändå fortsätter är på grund av det som är ett djupgående tema i bokserien - att mr Grey (G) är olycklig och sjuk och vi tror att vi kan hela honom genom att tillfredställa hans behov. Han har inte älskat på så länge, han är till och med okapabel till att älska och vi tror oss kunna hela honom, kunna göra honom till en fullständig människa, genom att stänga av, titta bort, försöka tänka på något annat. 
 
Jag har, liksom alla ni andra, växt upp i patriarkatet och fått den heteronormativa tanken inpräntat i mig att det viktigaste i livet är att vara bekräftad av män. Detta var en stor anledning till att jag stannade kvar, trots att jag tvivlade så många gånger, för jag visste ju egentligen att det här inte var okej ; han ville ju ha mig. Min bild av vad kärlek var hade jag fått från bilder och GIFS från tumblr, ni vet såna där som nästan alltid är i svartvitt? Där det alltid är en tjej och kille som ligger och skedar i en säng, håller om varandra, kramas och där man kan se i deras ögon att de faktiskt ÄR kära. Så när jag aldrig fick uppleva sådana ögonblick med G, så började jag självklart tvivla. Men istället för att lägga skulden på honom, och göra slut, så lade jag all skuld på mig ; för det var självklart mitt fel att jag aldrig fick uppleva den där underbara lyckan och känslan av att vara älskad. Det var uppenbart att jag inte förtjänade det. Och detta är något som jag anar att Ana känner angående mr Grey och hon stannar därför också kvar. 
 
Grejen med misshandelsrelationer är ju också att den som blir utsatt aldrig någonsin mår bra av att stanna kvar. Jag, likt Ana, mådde ofta oerhört dåligt under förhållandet och det är först nu jag kan se ett mönster i det. Oftast så brukade sorgsenheten och ångesten komma några timmar efter en "mild" våldtäkt (eller ja, sex som var i gråzonen mellan sex och våldtäkt, men som ni vet så är såkallat sex i gråzonen inget annat än våldtäkt). Då kunde jag ligga uppkrupen i hans säng och sukta efter en kram, trygghet, ömhet. Jag visst ofta inte varför jag helt plötsligt drabbades av melankoliska känslor, och det är något jag också kan märka hos Ana. Men sedan fanns det de där stunderna där jag visste att det här var fel, att det här var våldtäkt, där jag grät under tiden och lång tid efteråt. Precis som Ana gjorde i ett flertal episoder i böckerna. 
 
Det är just detta som jag tycker är så oerhört sjukt - i många chicklit-böcker kan en ofta märka ett ingående tema där det känns lite osäkert på huruvida kvinnan var med på det, som exempelvis i Twilight-böckerna. Jag är såpass van vid att läsa om den formen av "sex" att jag inte reagerar på det, likt många av er säkert också är. MEN det finns en stor skillnad när en då läser 50 shades ; för det som är beskrivet är ofta inget annat än våldtäkt. Om någon av er fick höra en vän till er beskriva en sexakt som är tagen från valfri episod i boken, så tror jag att ni faktiskt skulle reagera och be er vän anmäla till polisen. 
 
Miljontals exemplar av böckerna har sålts, och de har gått om Harry Potter i fråga om populäraste bokserien. Miljoner och åter miljoner lär sitta i biosalongerna på alla hjärtans dag när filmen har premiär. Flera av er har säkerligen läst någon av böckerna, vill läsa de eller ser fram emot att få se den rulla upp på bion. Med tanke på allt jag skrivit ovan så förstår ni säkert att jag har läst böckerna, men vill ni veta vad som är ironiskt? Jo - det var att det var G som köpte dem till mig, efter att jag bett honom göra det. Böckerna ligger på mitt nattduksbord och varje gång jag ser dem så påminns jag om mitt och G's förhållande. Faktumet är att varje gång jag ser någon i mitt FB-flöde gilla trailern till filmen så påminns jag om det hemska som har hänt. Än värre är det att veta att sååå många suktar efter att ha ett sådant förhållande som Ana och mr Grey har (eller tja, som jag och G hade). Det finns inget eftersträvningsvärt i det och det finns inget positivt med misshandelsrelationer. Framförallt - DET FINNS INGET I ANA OCH MR GREYS FÖRHÅLLANDE SOM ÄR VÄRT ATT EFTERSTRÄVA. 
 
Ni som läser detta, för eran egen skull - läs inte böckerna, se inte filmen och säg åt era vänner att inte göra det. För ni, eller ja VI för guds skull, förtjänar så mycket bättre det. Ingen ska behöva utsätta sig för de vidrigheter som innebär att vara i ett misshandelsförhållande. Allra minst ni. 
 
 

Kommentarer
Postat av: Elin [Höödje]

Så himla bra och modigt skrivet!

2015-02-13 @ 10:11:56
URL: http://elinh.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0