.

Jag försöker vara stark. Försöker hela jävla tiden. 
Jag försöker tänka att neej, jag är så stark, jag behöver minsann ingen, jag klarar mig sååå bra ensam. 
Åh, så jag ljuger för mig själv. 
 
Jag hatar att vara ensam. Jag hatar hur min nyblivna ensamhet stiger mig upp i halsen och fräter sönder mig inombords. Jag vill inte vara ensam. 
Visst, det var bra att jag gjorde slut med Gustav, men nu har jag ingen. Nu är jag helt ensam. 
Ingen som jag kan ringa till och åka/gå till när jag vill, ingen jag kan prata och skratta med, ingen jag kan gå kvällspromenader och handla mat med. 
Ingen. 

Och visst kan man tänka att, jamen du har ju iallafall familjen och det är ju inte alla som har det!!! Och visst. Jag älskar min familj. Men grejen är att jag nu i princip är bunden till att vara i vårat hus, vårat äckliga hus som jag levde isolerad i under 1 år, alla äckliga väggar som ger mig sån ångest. Och när jag sitter i skolan och förgäves försöker göra mina uppgifter, samtidigt som jag ser hur mina klasskamrater skrattar och har det så skog tillsammans, så slår det verkligen mig hur ensam jag är. 
 
Jag vill inte vara ensam. Jag vill ha någon, iallafall. Det är så jävla kukhelvetesjobbigt och mina föräldrar säger att jaaa nu minsann har vi maaaassa saker vi kan göra tillsammans i sommar, och hållpunkter i helgen och jag blir bara så ledsen. För nu dras jag genast tillbaka 3 år i tiden, då jag var helt ensam och mådde förjävla dåligt. 
Visst är familjen bra, men...fan. 
Jag vill bara ha någon. Någon som älskar mig och kan pussa på mig och som får mig att må bra och någon jag kan längta efter och FAN I HELVETES JÄVLA SKITBAJS VAD JAG HATAR DET HÄRA. 
 
Så. Nu skrev jag det. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0