And now.

 
Det kanske är lite för tidigt att säga det men jag säger det ändå.
Jag mår faktiskt ganska bra nu. 
Efter att jag skrivit senaste inlägget så drabbades jag av ett litet sammanbrott, men tog mig snabbt ur det, och bestämde mig för att cykla in till stan! Bibblan var målet och jag fick med mig hem hela 10 böcker. Sedan, när jag kom hem, så tränade jag. Fy bövelen vad skönt det är att träna, måste jag säga! 
 
Jag flumrar runt och tänker. Tänker på det mesta. Försöker dock att inte tänka på han. Det är dock förjävla jobbigt, må jag säga. 
Jag stiger in i klassrummet med ett fejkat leende på läpparna, och ett hjärta som värker, och det första jag får höra från klasskamraterna är "du är stark" och då, då, vill jag bara lägga mig på golvet och stortjuta.
För jag känner mig inte alls stark. Jag känner mig bara förjävla skitensam. 
 
(ensam är stark, vilket jävla skitsnack)
 
Och nej, jag ska inte säga att jag vill ha han tillbaka. För det vill jag inte. Så långt har jag kommit iallafall. 
Men jag vill ha någon. Någon som botar tomheten i hjärtat och får mig att känna mig hel igen. 
Någonstans måste det väl finnas någon?
Eller?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0