Stenbrott

 
Låt mig gå i bitar
(jag har gjort nåt så dåligt igen)
Låt mig ha ont
Låt mig skrika färdigt
Tills bröstkorgen blir tom
 

Pisshelvete. 
 
Andas
 
 
Nej. 
 
(Svetten täcker sängen allt jag vill är att vakna med dig tätt intill
Men sömnen satans jävla sömnen var är den?
Istället ligger man på rygg och ältar minnen)
 
(Jag drömde att vi rymde
Och allting stämde)
 

Kan någon bara ta mig ur den här skiten någon jävla gång?
 

And now.

 
Det kanske är lite för tidigt att säga det men jag säger det ändå.
Jag mår faktiskt ganska bra nu. 
Efter att jag skrivit senaste inlägget så drabbades jag av ett litet sammanbrott, men tog mig snabbt ur det, och bestämde mig för att cykla in till stan! Bibblan var målet och jag fick med mig hem hela 10 böcker. Sedan, när jag kom hem, så tränade jag. Fy bövelen vad skönt det är att träna, måste jag säga! 
 
Jag flumrar runt och tänker. Tänker på det mesta. Försöker dock att inte tänka på han. Det är dock förjävla jobbigt, må jag säga. 
Jag stiger in i klassrummet med ett fejkat leende på läpparna, och ett hjärta som värker, och det första jag får höra från klasskamraterna är "du är stark" och då, då, vill jag bara lägga mig på golvet och stortjuta.
För jag känner mig inte alls stark. Jag känner mig bara förjävla skitensam. 
 
(ensam är stark, vilket jävla skitsnack)
 
Och nej, jag ska inte säga att jag vill ha han tillbaka. För det vill jag inte. Så långt har jag kommit iallafall. 
Men jag vill ha någon. Någon som botar tomheten i hjärtat och får mig att känna mig hel igen. 
Någonstans måste det väl finnas någon?
Eller?

.

Jag försöker vara stark. Försöker hela jävla tiden. 
Jag försöker tänka att neej, jag är så stark, jag behöver minsann ingen, jag klarar mig sååå bra ensam. 
Åh, så jag ljuger för mig själv. 
 
Jag hatar att vara ensam. Jag hatar hur min nyblivna ensamhet stiger mig upp i halsen och fräter sönder mig inombords. Jag vill inte vara ensam. 
Visst, det var bra att jag gjorde slut med Gustav, men nu har jag ingen. Nu är jag helt ensam. 
Ingen som jag kan ringa till och åka/gå till när jag vill, ingen jag kan prata och skratta med, ingen jag kan gå kvällspromenader och handla mat med. 
Ingen. 

Och visst kan man tänka att, jamen du har ju iallafall familjen och det är ju inte alla som har det!!! Och visst. Jag älskar min familj. Men grejen är att jag nu i princip är bunden till att vara i vårat hus, vårat äckliga hus som jag levde isolerad i under 1 år, alla äckliga väggar som ger mig sån ångest. Och när jag sitter i skolan och förgäves försöker göra mina uppgifter, samtidigt som jag ser hur mina klasskamrater skrattar och har det så skog tillsammans, så slår det verkligen mig hur ensam jag är. 
 
Jag vill inte vara ensam. Jag vill ha någon, iallafall. Det är så jävla kukhelvetesjobbigt och mina föräldrar säger att jaaa nu minsann har vi maaaassa saker vi kan göra tillsammans i sommar, och hållpunkter i helgen och jag blir bara så ledsen. För nu dras jag genast tillbaka 3 år i tiden, då jag var helt ensam och mådde förjävla dåligt. 
Visst är familjen bra, men...fan. 
Jag vill bara ha någon. Någon som älskar mig och kan pussa på mig och som får mig att må bra och någon jag kan längta efter och FAN I HELVETES JÄVLA SKITBAJS VAD JAG HATAR DET HÄRA. 
 
Så. Nu skrev jag det. 
 
 

Nystart

 
Jag har fumlat och funderat på det här inlägget så länge, men nu känner jag mig redo att berätta. 
Det är slut nu. Mellan mig och Gustav. Jag vill inte gå in på detaljer, men han gjorde mig illa fysiskt och psykiskt. Och även fast han har gjort mig illa under hela förhållandet, så förstod jag att det var brytpunkten.
Aldrig mer. 
Fredagskvällen var nog den värsta jag varit med om, men nu, ett par dagar senare så förstår jag ändå att det var värt det. 
Aldrig mer ska han få göra mig illa. Aldrig mer att jag ska behöva skriva hemliga inlägg på min dator om hur illa han gjort mig, aldrig mer ska jag behöva stå ut med hans ord, aldrig mer att jag ska tänka att det var mitt fel, att jag skulle hjälpa honom. Aldrig mer att jag ska bli tvingad att göra saker sexuellt och aldrig mer att han ska få kontrollera mitt liv. 
På det sättet känns det så oerhört skönt. Men ja, å andra sidan så känns det jobbigt. För ändå så var det mitt första, riktiga förhållande. Den första personen jag vågade lita på. Den första personen som fick mig att känna att jag dög. 
Men sen så tänker jag på alla vidriga saker jag fått stå ut med. Alla gånger då jag har varit ledsen och han inte brytt sig. Alla vidriga saker han gjort med min kropp, som jag har känt att jag varit tvungen att stå ut med. 
Aldrig mer. 
Och nu ska jag få läka. Och jag vet att det kommer göra ont, ett tag. Men att det kommer att bli bättre. 
För det blir alltid bättre. 

RSS 2.0