Dear God, I hate myself

Det tar verkligen emot något så inåthelvete att skriva dethär, men jag känner att jag måste (främst för min egna skull). 
Jag är ledsen. 
Jag kan inte sätta fingret på vad exakt som gör att jag känner det fruktansvärda svarta hålet i magen, återigen. 
Ingenting har hänt. Skolan går bra, det går helt fantastiskt bra med Gustav, jag planerar inför framtiden, jag ser fram emot Egypten-resan om ett par veckor...så, vad är problemet egentligen?
Ingenting.
Jag tänker att något måste det vara som gör att jag är ledsen, men jag tror inte att det finns någon orsak. 
Jag bara är ledsen. Och så får det vara. 
Det är väl det som är det jobbiga också - att acceptera för mig själv att jag är ledsen. För genast så ser jag framför mig hur jag sjunker djupare och djupare ner, till slut hamnar jag på sjukhus och så återupprepas allt igen. 
För jag kan helt enkelt inte acceptera att det är okej att vara ledsen en dag, eller två, och att allting ordnar sig. 
Att man kan inte vara glad hela tiden, och ha detdär lyckoruset ständigt inom sig. 
Man ska få vara ledsen, gråta, vilja ligga på soffan en hel dag - och det ska få vara helt okej. 
 
Jag hoppas bara att jag ska få in i min skalle att det även gäller för mig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0