Dear God, I hate myself

Det tar verkligen emot något så inåthelvete att skriva dethär, men jag känner att jag måste (främst för min egna skull). 
Jag är ledsen. 
Jag kan inte sätta fingret på vad exakt som gör att jag känner det fruktansvärda svarta hålet i magen, återigen. 
Ingenting har hänt. Skolan går bra, det går helt fantastiskt bra med Gustav, jag planerar inför framtiden, jag ser fram emot Egypten-resan om ett par veckor...så, vad är problemet egentligen?
Ingenting.
Jag tänker att något måste det vara som gör att jag är ledsen, men jag tror inte att det finns någon orsak. 
Jag bara är ledsen. Och så får det vara. 
Det är väl det som är det jobbiga också - att acceptera för mig själv att jag är ledsen. För genast så ser jag framför mig hur jag sjunker djupare och djupare ner, till slut hamnar jag på sjukhus och så återupprepas allt igen. 
För jag kan helt enkelt inte acceptera att det är okej att vara ledsen en dag, eller två, och att allting ordnar sig. 
Att man kan inte vara glad hela tiden, och ha detdär lyckoruset ständigt inom sig. 
Man ska få vara ledsen, gråta, vilja ligga på soffan en hel dag - och det ska få vara helt okej. 
 
Jag hoppas bara att jag ska få in i min skalle att det även gäller för mig. 

Frihet

Jag är ju somsagt feminist, och jag tror därför på att vi ska kunna se ut hur vi vill utan en yttre påverkan. 
Jag vill så gärna att vi ska kunna älska oss själva, och älska våra kroppar precis som dem är. 
Att vi kunde få ett slut på dethär ständigt jävliga kriget som pågår. 
Kriget mot celluliter, hår, finnar, underhudsfett ochjagvetinteallt. 
Jag anser att jag redan har slutit fred med min kropp, när jag inser att jag fortfarande krigar mot den på en punkt. 
Kriget mot kroppsbehåringen. 
Om jag ska vara ärlig, så skulle det kännas så oerhört befriande att sluta raka mig, och därmed sluta fred med mig själv. Jag skulle dessutom spara tid, som jag kunde lägga på annat som jag värderar mycket högre. 
Jag skulle slippa att det skaver och kliar. 
Frihet.
Men. Tyvärr så har inte alla samma syn på kvinnokroppen som jag har. 
Anledningen till att jag inte vågar avsluta kriget är på grund av, ja, rädsla. 
"Tänk om Gustav skulle tycka att jag vore äcklig, och därmed göra slut med mig?"
 
Nu när jag läser det så skrattar jag nästan för mig själv, för det går ju faktiskt emot allt jag tror på. 
Hår är naturligt, och kan man inte stå ut med synen på det, så är det fel på den personen och inte personen med kroppsbehåringen. 
 
Men ska jag våga? Ska jag våga ta steget ut, höja min vita flagga och säga att "nu är det slut på kriget". 
Frihet. 
Kanske. 
 

Heroes

 
Dagliga drömmar om revolutionen. 
Om hur jag stiger in vardagen, men som en helt ny person.
En revolutionerane person.
En hjälte. 
Drömmar om att förverkliga mina och andras drömmar. 
Att vara en förebild. 
Att se på världen med tindrande ögon och se hur den tittar tillbaka på mig på samma sätt. 
En hjälte. 
 
Men istället för att göra något så sitter jag och dagdrömmer om att jag flyger samtidigt som jag lyssnar på
 Teen Age Riot . 
 
We can be heroes
Just for one day.

Nu

Jag känner inom mig att något sakta håller på att förändras. 
Allt som tidigare har varit trasigt och olagat, håller nu på att helas. 
Jag känner förändringen spridas genom hela min kropp. 
(nej jag håller inte på att bli manisk)
Varje del av min kropp sätts samman och jag känner mig för första gången - hel. 
Det är något på gång. Revolution? 
Kanske. Iallafall inom mig. 
Nu är det dags.
Det här är min tid. 
 
 

RSS 2.0