Årsresumé

Ja okej nu börjar 2013 (äntligen) lida mot sitt slut och INGEN kan vara gladare över det än jag. Dels därför att större delen av året varit piss och jag känner att nästa år faktiskt kan bli bra. Plus att nästa år slutar på en JÄMN SIFFRA!!!!!111111
 
Ja iallafall, en årsresumé kanske vore på sin plats då:
 
Januari:
Året började inte särskilt bra. Jag spenderade första veckan på året hemma hos G där vi gjorde tja, ingenting. Ingenting. Tankarna åt upp mig inifrån och jag skrev deppiga inlägg på denna blogg. Nu när jag tittar tillbaka så kan jag verkligen här se att något fruktansvärt verkligen var på väg att hända och att saker faktiskt hände. Jag kände mig oälskadvärdelös, jag grät, jag ville bli sedd, älskad. Jag spenderade tiden med att tänka och fundera på vad det var för fel på mig, varför han inte kunde älska mig, aldrig säga fina saker till mig, aldrig bry sig. Jag struntade i att ta mina mediciner och spenderade tiden i hans säng framför tvn. Det hela var som taget ur filmen "Sid & Nancy" (minus drogerna då). 
 
Jag berättade för honom att jag ville dö. Hans svar? "Jaha. Det får du ta med din psykolog". 
 
Februari:
Januari övergick i februari och jag mådde faktiskt bättre här. Åkte mycket längdskidor, vilket självklart bringade fram lyckokänslor. Jag tänkte mycket på revolution och feminism och såg framför mig hur jag tågade fram som en äkta riot grrrl med feminismen som vinnare. Ett av stegen jag gjorde var att jag denna månad slutade raka mig. 
 
Tejpade upp orden "SCUM" på skolans anslagtavla och upptäckte acid house och Leila K. 
 
Mars:

Outade mig själv som feminist när jag skrev en artikel i klasstidningen. Åkte på Egypten-resa i början av månaden, och kom hem en nyans brunare i hyn och ett par nyanser blekare i håret. Läste texter om Valerie Solanas, lyssnade på Cocteau Twins och tittade på dokumentärer om seriemördare. En ganska okej månad, skulle man kanske kunna tro. Men med facit i handen så inser jag att det inte var det - händelser som återupprepas i mitt huvud, händelser som står med i förhören. Jag låtsades som ingenting, trots att jag grät när mina föräldrar hämtade mig. "Ingenting har hänt, jag är bara lite ledsen". 
 
April:

Bloggen lades åt sidan (skrev inte ett enda inlägg på hela månaden!). Fick denna månad veta att jag skulle få sommarjobba tre veckor under sommaren. Gick många promenader och längtade efter sommaren. Blev demivegetarian och köpte en prinsesskrona som jag ständigt bar på hemma i bästa Courtney Love-manér. 
 
Maj:

Sommaren var på intåg, jag kände mig glad, lycklig, frisk. Livet kändes bra. 
Sen kom 10:e maj och allt förändrades. 

De följande veckorna var vidriga. Jag var ledsen, rädd, förtvivlad. Hur kunde det här ha skett? Det vidrigaste var att jag faktiskt fortfarande älskade honom. Månadens enda positiva var när jag var på en demonstration mot sexism i Stockholm i slutet av månaden - fantastiska människor som talade och sjöng, fantastiska människor som var med. 
 
Juni:

Skolavslutningen var nära, jag började må bättre. Nu snart var det sommar, sen skulle jag börja i en vanlig klass igen. Som jag längtade! Jag fyllde 18 år och spenderade födelsedagen tillsammans med min familj. 
G hade kvar mitt nummer, så han fortsatte kontakta mig via sms. Han skrev att han älskade mig. Att han saknade mig. Att jag var underbar. Att jag var det bästa som hänt honom. Saker som jag aldrig fick höra när vi var tillsammans, saker som jag så gärna ville höra. Jag förstår idag att han skrev dessa saker för att manipulera mig, för att jag skulle ta tillbaka honom så han skulle kunna fortsätta. Och det gjorde jag också. Jag tog honom tillbaka. Jag började träffa honom i hemlighet. 
 
Juli:

Jag sommarjobbade i tre veckor (tre fantastiska veckor!) och fortsatte att träffa G i hemlighet. Mina föräldrar anade att jag gjorde det, men jag ljög och sa att det inte alls stämde. Jag kände mig rebellisk som gjorde motstånd mot mina föräldrar, jag var ju 18 år, jag var i kontroll över mitt egna liv! Jag levde i förnekelse, ingenting hade hänt. G fortsatte att intala mig att det var han som blev slagen, att allt var mitt fel. Jag bad honom om förlåtelse för något han inte hade gjort, samtidigt som han inte sa ett knyst till mig. 
 
Augusti:

Sommaren gick mot sitt slut. Jag fortsatte att träffa G i "hemlighet". Jag mådde bra och kände mig stark. Fortfarande levde jag i förnekelse. Jag fick ett brev från polisen om ett förhör som jag skulle på i slutet av denna månad som jag vägrade gå på. "Ingenting har hänt". 
 
Sprang KK-joggens kvartsmara på 50 minuter och började första ring. Kände att jag var inne i en ny tid, en tid av förändring. Började yoga dagligen och hakade på beyoga365-utmaningen. 
 
 
September:
 
Skolan fortsatte och jag berättade för mina föräldrar om att jag hade ett förhållande med G. Jag hade ett samtal med mamma om att jag ville att han skulle få komma hem till oss. Åh, som jag kommer ihåg mammas blick. Trots att jag försökte förneka allt som hade hänt "nejnej, jag hade bara inte sagt nej ordentligt" "nej, han har bett om ursäkt och lovat att aldrig slå mig igen" så insåg jag ändå här att något var fel. Mammas blick sa allt. Det här var inte okej. Trots det så gick hon med på att han fick börja komma hit. Jag tippade på tå runt honom, försökte göra allt för att verka så behaglig och lugn och trygg som möjligt. Men jag var livrädd hela tiden. För någonstans inom mig så fattade jag att det som hände kunde hända igen. Han hade inte bett om ursäkt, tvärtom hade han berättat för mig att han skulle slå mig igen om jag "ofredade" honom, dvs drog i hans kläder eller var för närgången. Han hade rätt att slå mig, ansåg han. 
 
Oktober:
 
Jag började må sämre och sämre och insåg verkligen nu att något var fel. Jag kunde inte längre läsa mina favoritbloggar om feminism eftersom att jag var så rädd att de skulle skriva om övergrepp eller misshandel. Jag ville inte erkänna för mig själv att det hade hänt. Gråtattacker började nu förekomma i skolan, jag visste att jag inte kunde fortsätta med det här. Tillslut insåg jag att jag inte kunde fortsätta låtsas längre. Jag läste på varningstecken.nu och nästan allt där stämde. Jag insåg att det enda rätta var att göra slut. Så jag gjorde det. För gott. Han fortsatte att smsa och smsa men jag gjorde allt för att inte svara. Jag höll allt inom mig. Försökte bita ihop och tänka att "jag kan klara det här själv". Under en mattelektion insåg jag att jag inte gjorde det. Jag sprang ned till skolsköterskans rum med bultande ångest och en enorm klump i halsen. Jag bröt ihop och berättade allt. Här och nu började ett nytt kapitel i mitt liv. Anmälan togs upp igen, mobilnummer byttes till hemligt nummer och jag kunde nu andas ut. Började styrketräna och började sakta bli starkare, både mentalt och fysiskt (kan numera göra 3 pullups!) 
November:

Förhören börjades denna månad. Allting skulle berättas. Allting. Jag började blogga igen, vilket var en lättnad. Mitt mående växlade väldigt mycket - ena dagen kände jag mig stark, glad, frisk, euforisk, bäst för att nästa dag nästan vilja dö. Jag började nu inse hur G faktiskt hade utnyttjat mig under hela vårt förhållande. Han älskade mig aldrig. Och det tog hårt på mig såklart, att veta att den personen man älskat mest i hela världen bara har utnyttjat dig för egna behov. 
 
Det positiva under den här månaden var att jag äntligen började få kontakt med tjejerna i min klass. Tidigare hade jag varit rädd för det (en stor anledning till det var för att G hade sagt att "du står på botten av samhället med din asperger så varför skulle de vilja prata med dig då"). 
 
Skrev hemliga dikter och sträckläste SCUM-manifestet. 
 
 
December:

Året började glida mot sitt slut, gatorna blev snövita för ett par dagar iallafall. Julkänslan letade sig in i mig. Fler förhör, som nu började gå lättare. Jag kunde nu berätta det som hade hänt utan att totalt bryta ihop och skaka i hela kroppen av ångest. Det här är för min skull, för att jag ska få upprättelse. Fortsatte med att sprida mina feministiska värderingar och drabbades av magsjuka. Skrev ett blogginlägg om hur min Asperger yttrar sig, som jag fick enorm respons på. Började med No Poo-metoden (hårtvätt med balsam + naturlig hudvård etc). 
 
 Jag har nu hittat tillbaka till mig själv igen. Mig. Jag vet att jag kommer att segra, hur det än blir. Jag är en vinnare. 
 
Skål och så hörs vi förhoppningsvis mer nästa år (hehehehehe)!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

du är så stark och bra och fin!!!

Svar: Åh, tack så mycket! <3
saradelarge.blogg.se

2014-01-03 @ 01:26:52
Postat av: L

Du är helt fantastisk, blir så himla ledsen när jag läser det du gått igenom. Men vill bara säga att du är så himla bra och du gjort enorma framsteg, du står inte på botten utan du befinner dig på bergets högsta topp.

Svar: Åh, tack så mycket <3
saradelarge.blogg.se

2014-01-10 @ 17:12:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0