Årsresumé

Ja okej nu börjar 2013 (äntligen) lida mot sitt slut och INGEN kan vara gladare över det än jag. Dels därför att större delen av året varit piss och jag känner att nästa år faktiskt kan bli bra. Plus att nästa år slutar på en JÄMN SIFFRA!!!!!111111
 
Ja iallafall, en årsresumé kanske vore på sin plats då:
 
Januari:
Året började inte särskilt bra. Jag spenderade första veckan på året hemma hos G där vi gjorde tja, ingenting. Ingenting. Tankarna åt upp mig inifrån och jag skrev deppiga inlägg på denna blogg. Nu när jag tittar tillbaka så kan jag verkligen här se att något fruktansvärt verkligen var på väg att hända och att saker faktiskt hände. Jag kände mig oälskadvärdelös, jag grät, jag ville bli sedd, älskad. Jag spenderade tiden med att tänka och fundera på vad det var för fel på mig, varför han inte kunde älska mig, aldrig säga fina saker till mig, aldrig bry sig. Jag struntade i att ta mina mediciner och spenderade tiden i hans säng framför tvn. Det hela var som taget ur filmen "Sid & Nancy" (minus drogerna då). 
 
Jag berättade för honom att jag ville dö. Hans svar? "Jaha. Det får du ta med din psykolog". 
 
Februari:
Januari övergick i februari och jag mådde faktiskt bättre här. Åkte mycket längdskidor, vilket självklart bringade fram lyckokänslor. Jag tänkte mycket på revolution och feminism och såg framför mig hur jag tågade fram som en äkta riot grrrl med feminismen som vinnare. Ett av stegen jag gjorde var att jag denna månad slutade raka mig. 
 
Tejpade upp orden "SCUM" på skolans anslagtavla och upptäckte acid house och Leila K. 
 
Mars:

Outade mig själv som feminist när jag skrev en artikel i klasstidningen. Åkte på Egypten-resa i början av månaden, och kom hem en nyans brunare i hyn och ett par nyanser blekare i håret. Läste texter om Valerie Solanas, lyssnade på Cocteau Twins och tittade på dokumentärer om seriemördare. En ganska okej månad, skulle man kanske kunna tro. Men med facit i handen så inser jag att det inte var det - händelser som återupprepas i mitt huvud, händelser som står med i förhören. Jag låtsades som ingenting, trots att jag grät när mina föräldrar hämtade mig. "Ingenting har hänt, jag är bara lite ledsen". 
 
April:

Bloggen lades åt sidan (skrev inte ett enda inlägg på hela månaden!). Fick denna månad veta att jag skulle få sommarjobba tre veckor under sommaren. Gick många promenader och längtade efter sommaren. Blev demivegetarian och köpte en prinsesskrona som jag ständigt bar på hemma i bästa Courtney Love-manér. 
 
Maj:

Sommaren var på intåg, jag kände mig glad, lycklig, frisk. Livet kändes bra. 
Sen kom 10:e maj och allt förändrades. 

De följande veckorna var vidriga. Jag var ledsen, rädd, förtvivlad. Hur kunde det här ha skett? Det vidrigaste var att jag faktiskt fortfarande älskade honom. Månadens enda positiva var när jag var på en demonstration mot sexism i Stockholm i slutet av månaden - fantastiska människor som talade och sjöng, fantastiska människor som var med. 
 
Juni:

Skolavslutningen var nära, jag började må bättre. Nu snart var det sommar, sen skulle jag börja i en vanlig klass igen. Som jag längtade! Jag fyllde 18 år och spenderade födelsedagen tillsammans med min familj. 
G hade kvar mitt nummer, så han fortsatte kontakta mig via sms. Han skrev att han älskade mig. Att han saknade mig. Att jag var underbar. Att jag var det bästa som hänt honom. Saker som jag aldrig fick höra när vi var tillsammans, saker som jag så gärna ville höra. Jag förstår idag att han skrev dessa saker för att manipulera mig, för att jag skulle ta tillbaka honom så han skulle kunna fortsätta. Och det gjorde jag också. Jag tog honom tillbaka. Jag började träffa honom i hemlighet. 
 
Juli:

Jag sommarjobbade i tre veckor (tre fantastiska veckor!) och fortsatte att träffa G i hemlighet. Mina föräldrar anade att jag gjorde det, men jag ljög och sa att det inte alls stämde. Jag kände mig rebellisk som gjorde motstånd mot mina föräldrar, jag var ju 18 år, jag var i kontroll över mitt egna liv! Jag levde i förnekelse, ingenting hade hänt. G fortsatte att intala mig att det var han som blev slagen, att allt var mitt fel. Jag bad honom om förlåtelse för något han inte hade gjort, samtidigt som han inte sa ett knyst till mig. 
 
Augusti:

Sommaren gick mot sitt slut. Jag fortsatte att träffa G i "hemlighet". Jag mådde bra och kände mig stark. Fortfarande levde jag i förnekelse. Jag fick ett brev från polisen om ett förhör som jag skulle på i slutet av denna månad som jag vägrade gå på. "Ingenting har hänt". 
 
Sprang KK-joggens kvartsmara på 50 minuter och började första ring. Kände att jag var inne i en ny tid, en tid av förändring. Började yoga dagligen och hakade på beyoga365-utmaningen. 
 
 
September:
 
Skolan fortsatte och jag berättade för mina föräldrar om att jag hade ett förhållande med G. Jag hade ett samtal med mamma om att jag ville att han skulle få komma hem till oss. Åh, som jag kommer ihåg mammas blick. Trots att jag försökte förneka allt som hade hänt "nejnej, jag hade bara inte sagt nej ordentligt" "nej, han har bett om ursäkt och lovat att aldrig slå mig igen" så insåg jag ändå här att något var fel. Mammas blick sa allt. Det här var inte okej. Trots det så gick hon med på att han fick börja komma hit. Jag tippade på tå runt honom, försökte göra allt för att verka så behaglig och lugn och trygg som möjligt. Men jag var livrädd hela tiden. För någonstans inom mig så fattade jag att det som hände kunde hända igen. Han hade inte bett om ursäkt, tvärtom hade han berättat för mig att han skulle slå mig igen om jag "ofredade" honom, dvs drog i hans kläder eller var för närgången. Han hade rätt att slå mig, ansåg han. 
 
Oktober:
 
Jag började må sämre och sämre och insåg verkligen nu att något var fel. Jag kunde inte längre läsa mina favoritbloggar om feminism eftersom att jag var så rädd att de skulle skriva om övergrepp eller misshandel. Jag ville inte erkänna för mig själv att det hade hänt. Gråtattacker började nu förekomma i skolan, jag visste att jag inte kunde fortsätta med det här. Tillslut insåg jag att jag inte kunde fortsätta låtsas längre. Jag läste på varningstecken.nu och nästan allt där stämde. Jag insåg att det enda rätta var att göra slut. Så jag gjorde det. För gott. Han fortsatte att smsa och smsa men jag gjorde allt för att inte svara. Jag höll allt inom mig. Försökte bita ihop och tänka att "jag kan klara det här själv". Under en mattelektion insåg jag att jag inte gjorde det. Jag sprang ned till skolsköterskans rum med bultande ångest och en enorm klump i halsen. Jag bröt ihop och berättade allt. Här och nu började ett nytt kapitel i mitt liv. Anmälan togs upp igen, mobilnummer byttes till hemligt nummer och jag kunde nu andas ut. Började styrketräna och började sakta bli starkare, både mentalt och fysiskt (kan numera göra 3 pullups!) 
November:

Förhören börjades denna månad. Allting skulle berättas. Allting. Jag började blogga igen, vilket var en lättnad. Mitt mående växlade väldigt mycket - ena dagen kände jag mig stark, glad, frisk, euforisk, bäst för att nästa dag nästan vilja dö. Jag började nu inse hur G faktiskt hade utnyttjat mig under hela vårt förhållande. Han älskade mig aldrig. Och det tog hårt på mig såklart, att veta att den personen man älskat mest i hela världen bara har utnyttjat dig för egna behov. 
 
Det positiva under den här månaden var att jag äntligen började få kontakt med tjejerna i min klass. Tidigare hade jag varit rädd för det (en stor anledning till det var för att G hade sagt att "du står på botten av samhället med din asperger så varför skulle de vilja prata med dig då"). 
 
Skrev hemliga dikter och sträckläste SCUM-manifestet. 
 
 
December:

Året började glida mot sitt slut, gatorna blev snövita för ett par dagar iallafall. Julkänslan letade sig in i mig. Fler förhör, som nu började gå lättare. Jag kunde nu berätta det som hade hänt utan att totalt bryta ihop och skaka i hela kroppen av ångest. Det här är för min skull, för att jag ska få upprättelse. Fortsatte med att sprida mina feministiska värderingar och drabbades av magsjuka. Skrev ett blogginlägg om hur min Asperger yttrar sig, som jag fick enorm respons på. Började med No Poo-metoden (hårtvätt med balsam + naturlig hudvård etc). 
 
 Jag har nu hittat tillbaka till mig själv igen. Mig. Jag vet att jag kommer att segra, hur det än blir. Jag är en vinnare. 
 
Skål och så hörs vi förhoppningsvis mer nästa år (hehehehehe)!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

28 sanningar om mig

Ok here we go då
 
 
1: Min syn på vänster öga är i princip helt fucked up, så jag ska egentligen ha glasögon men det orkar jag inte för de blir smutsiga osv.
 
2: Bland det värsta jag vet är att gå i klädaffärer. Det är såå mycket intryck samtidigt som jag får tvångstankar om att jag borde peta på alla kläder jag ser och tycker om, vilket inte brukar uppskattas (hehe).
 
3: Jag har trikotillomani och har lidit av det hela mitt liv. När det var som värst så hade jag stora, kala fläckar på mitt huvud (det är okej om ni skrattar åt detta för jag gör det - självdistans ni vet). MEN jag håller på att bli "frisk" från det och jag har inte dragit bort ett enda hårstrå på två veckor - yay till mig!
 
4: När jag var liten trodde mamma att jag hade MBD, men hon fick höra att "om jag kunde titta på tv och koncentrera mig så är det inget fel på henne". Så fel man kan ha!
 
5: Jag HATAR ojämna siffror. 
 
6: Jag hade först tänkt skriva 33 sanningar om mig, men drog ner det till 28 av ovanstående anledning.
 
7: När jag var liten så satt jag ALLTID fastklistrad framför MTV.
 
8: Mellan det att jag var 14-15 år så gick jag inte utanför dörren. Alls. Jag levde hemma, isolerad. 
 
9: Anledningen till isolationen var att jag hade drabbats av en psykos och fick höra att jag skulle leva inne isolerad i en månad. En månad blev ett år. 
 
10: Varje gång jag går till en läkare så blir min Asperger-diagnos ifrågasatt. Varje. Gång. 
 
11: Jag hatar INTE män. Så, nu har vi det avklarat.
 
12: Min högsta dröm är att bli journalist och det har varit det sen jag var 11 år. 
 
13: När jag var liten så var det enda jag åt makaroner med köttochgrillkrydda.
 
14: Jag samlar på LP-skivor.
 
15: Jag hatar att prata i telefon. 
 
16: Jag svarar aldrig i telefonen när det ringer hemma trots att hustelefonen är i mitt rum. 
 
17: Mitt marsvin Ove är en hona. 
 
18: Jag har tagit antidepressiva tabletter sedan jag var 13 år.
 
19: Min allra högsta önskan är att jag ska få en skäggegam.
 
20: Jag beundrar & idoliserar kvinnor som har levt destruktiva liv, som Nancy Spungen, Leila K, Sylvia Plath och Valerie Solanas. 
 
21: Jag klarar inte av att bada i sjöar där man inte kan se bottnen. 
 
22: Jag tvättar håret med äppelcidervinäger. *konstpaus*
 
23: Jag är extremt dålig på att säga ifrån när jag hör folk komma med sexistiska, homofoba eller transofoba skämt för att jag är konflikträdd.
 
24: Min allra största idol är Michael Jackson. 
 
25: Jag yogar dagligen.
 
26: ..Och jag är en "dålig" yogini för jag har alltid på tv:n när jag yogar.
 
27: Det bästa jag vet är att diskutera och debattera. 
 
28: Jag går och lägger mig halv nio på vardagar. 
 
 
 
Puh. Detta gick ju snabbare än vad jag trodde. Jaja, nu ska jag sätta mig framför tv:n och meditera så BYE. 
 
 
 
 

I WOKE UP LIKE THIS - FLAWLESS

 
 
yeah work it
 
 
Ah okej min blogg är nog ganska död just nu. Vet inte direkt vad jag ska skriva. Vad vill ni veta?? Förhören hos polisen går bra, men det har jag ingen lust att skriva om för det är samma jävla skit som tas upp om och om och om igen. Detaljer osv. Kan göra någon såndär "30 sanningar om mig" iofs, men det för jag ta sen för nu ska jag gå och bajsa. Hehe. 
 
Hoppas ni får en fin onsdag!! (det kommer nog inte jag ha för jag har matteprov idag och ja det kommer väl faila som vanligt så) 
 
BYE OCH BTW NI MÅSTE LYSSNA PÅ BEYONCÉS NYA ALBUM FÖR DET ÄR FLAWLESS

mögel i huvudet

HALLUR PÅ ER ALLA
 
Fick apbra respons på mitt förra inlägg så jag tackar och bockar för det, skitglad & stolt över det!
Aja. 
Har varit hemma från skolan sen onsdags då jag åkte på kräksjuka (djävulens påfund) så just nu är jag jävligt trött i huvudet och kroppen efter eh x antal tömningar. Ska försöka plugga lite osv och äta något (har levt på blåbärssoppa och uppvispad coca-cola de senaste dagarna) men måste först komma ikapp med mitt musiklyssnande på NME:s topplåtar på 90-talet (onödigt fakta för er, vet, men mitt specialintresse + mycket bra i mitt framtida jobb. hehe.). 
 
Ajaaa, hoppas ni har det fint och bra och har en finfin fredag så ADJÖSS 

Om Aspergers Syndrom

Eftersom så många av er säkerligen undrar vad det innebär att ha Aspergers Syndrom så vill jag härmed förtydliga en del saker - 
För det första - Aspergers Syndrom är ingen sjukdom, utan ett neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. 
För det andra - Alla som har Aspergers Syndrom är INTE som Simon i "I rymden finns inga känslor" eller som Rain Man. 
För det tredje - Aspergers Syndrom går inte att bota. 
 

Så. Nu vill jag gärna berätta lite hur min Asperger yttrar sig. 
 
De flesta av er som läser detta känner säkert igen sig i det här - Ni är i skolan och har mattelektion. Jättejobbigt kanske, eller jättekul (för er som gillar matte, jag gör inte det. Här krossar jag därmed en myt om oss assburgers - alla som har det är inte mattegenier, utan det kan ofta vara tvärtom). När lektionen är över så är ni trötta i huvudet, så för att kunna slappna av och få påfyllning så umgås ni med era kompisar under rasten. Det gör att ni återfår energin så inför nästa lektion. 
 
För mig är det såhär - Jag är i skolan och har precis haft en lektion och jag känner mig trött i skallen. För att återfå energi så behöver jag ensamtid. Men jag fattar att jag inte alltid kan ha det så. Jag har också behov av sällskap ibland, ofta för att jag inte ska känna att jag är ensammast i hela världen. Så ibland så försöker jag då på en rast att hänga med några tjejer i klassen. Jag är helt slut i huvudet, men jag försöker att hänga med. Det låter överallt och jag tar in alla nya intryck (ljus, ljud, människor). Detta gör självklart att jag blir ännu tröttare. Men jag försöker hänga med i det ni pratar om, för jag vill så gärna känna att jag är en del av kompisgänget. Jag hör konversationer från andra håll, men försöker koncentrera mig på det vi pratar om. "Jag måste säga något, vad ska jag säga, hur är deras schargong, vad är okej att säga". Energin börjar ta slut, men jag kämpar vidare. Vill så gärna hänga med. Så jag försöker. Rasten är snart slut, fan också. Ny lektion och jag känner mig utpumpad på energi, dels efter dagens första lektion & dels för att ha stött på en massa nya intryck. Så jag kämpar på. Rast igen. Den här gången så orkar jag inte umgås. Jag måste få påfyllning, så jag sitter ensam, kollar runt på musik- & feministsidor med musik i öronen, alternativt sitter och skriver. Nu börjar jag bli påfylld igen. Det är visserligen skönt, för då vet jag att jag kommer klara av resten av dagens lektioner, men samtidigt jobbigt. För i ögonvrån så ser jag att ni umgås med varandra, skrattar, har det skoj. Det svider till i mitt hjärta, för jag vill så gärna också. Jag vill så gärna vara som er, umgås och ha det kul, känna mig helt avslappnad och trygg i tanken att "jag duger, jag behöver inte spela teater med er, jag kan vara mig själv och ni tycker om mig och vill umgås med mig". Men det kan jag inte. Jag kommer aldrig bli som er, hur mycket jag än försöker. Jag kommer alltid att vara Sara och vara konstig (som någon skrev att jag var på ask) och ha Asperger. Detta är ingenting jag kan hjälpa och det är det jag vill att ni ska förstå. För det enda jag vill är, precis som er, att bli accepterad precis som jag är och känna att jag duger. 
 
Tack. 
 
 
 

Morrissey vet allt om mig

 
Im writing this to say in a gentle way
Thank you but no
I will live my life as I will die
Alone
 

"There's a club if you'd like to go
You could meet somebody who really loves you"
So you go and you stand on your own
And you leave on your own
And you go home
And you cry
And you want to die.

♥ when I'm in the mercy seat I smile ♥

Dagarna rullar på , dagarna går framåt (vem fan skulle inte vilja stoppa tiden?) men jag går bakåt. Min själ är i regression, jag är i regression och jag vette sjutton längre vad ALLA JÄVLA ORD BETYDER LÄNGRE för det bara skriker skriker skriker. Jag vet inte. Humörsvängningar, pendlingar från att ha en grandios självkänsla och tro att jag är svandrottningen till att nästan vilja dö. Jag vet inte. Ambivalens. 
 
*allting ordnar sig allting ordnar sig allting ordnar sig allting ordnar sig jag orkar inte allting ordnar sig*
 
Emotionellt labil (hans ord inte dina). Alla goddamn Mia Törnblom-lookalikes säger att "allting kommer lösa sig, folk kommer att se dig, du kommer bli sedd, dom kommer veta vem du är, du kommer få meningsfulla relationer" men jag fattar att det inte stämmer. Hur ska jag våga släppa in någon? Hur ska någon någonsin orka med mig när jag knappt orkar med mig själv?

RSS 2.0