Den sorgliga sanningen

Försöker att verka som att allt är bra. 
Att jag inte oroar mig.
Att jag är lycklig. 
För, visst är jag det? Visst är jag väl lycklig? 
 
Jovisst. Sväljer jag allt det onda så är jag väl lycklig, då. 
Sanningen är den att jag försöker, och döljer. 
Den riktiga sanningen är att jag är ledsen. 
 
Men jag sväljer det, och låtsas som ingenting. För jag vill inte att han ska ha mer problem än han redan har. 
Jag vill inte att han ska se mig som ett enda stort problem. 
Sanningen är den att jag önskar att jag kunde vara den som räddade honom. 
 
Försöker att vara i kontroll. Inte bli för kär. Inte bli för klängig. 
Jag försöker visa att jag kan klara mig själv, att jag är självständig, att jag kan vara ensam. 
Nästan sådär som att jag inte behöver honom.
(men jag behöver honom så jävla mycket.)
 

Försöker att verka oberörd. Göra som han gör. 
Inte pussa honom trots att det är det enda jag faktiskt vill göra
Skriva med andra personer, speciellt med killar, så att han "förstår" att han inte är den enda som existerar i mitt liv.
Sanningen?
Han är det enda som existerar i mitt liv. 

Ibland så ignorerar jag det han skriver. Ibland så ignorerar jag hans närhet. Så att jag kan känna mig i kontroll. 
Jag försöker att verka som att han inte är den enda personen jag någonsin, verkligen har älskat. 
Känslan av att han tar mig för givet. 
 
Ibland så önskar jag att han trodde att jag var otrogen. Jag vet redan att han har trott det. Och jag vet att det är så vidrigt att tänka så, jag vet det. 
Men jag vill ha en reaktion. Jag vill veta att han bryr sig. 
 
Jag försöker att inte vara den som tar initativ till att träffas. 
(sanningen är den att jag vill vara hos honom jämt) 
 
Jag säger sällan att jag älskar honom. 
(sanningen är den att jag älskar honom mer än jag vågar erkänna.
Sanningen är den att jag går sönder utan honom.)
Jag vill nämligen inte höra en lögn tillbaka. 
 
Jag vill vänta. Jag vill se om han känner något. 
Jag vill egentligen inte tänka på det. 
Jag vill inte tänka på huruvida han älskar mig eller inte. 
 
(jag kan bara inte komma över faktumet att han har haft så många flickvänner och
att han har varit kär i dem alla och att
han har sagt att han inte känner så mycket för mig.)
 
Vet ni? Ibland så känner jag för att ignorera honom. 
Ibland så känner jag för att sluta säga fina saker till honom. 
Ibland så känner jag för att skjuta undan honom när han försöker pussa eller krama mig. 
Ibland så känner jag för att tjata om personer som jag tidigare haft förhållande med eller varit kär i. 
Ibland så känner jag för att ignorera alla problem som han pratar om att han har.
Så han kan veta hur jag känner mig. 
Jag vill se hur han går sönder bit för bit av det, för jag vill att han ska förstå hur jag känner det. 
Det är så fruktansvärt vidrigt att tänka så, för jag vill inte göra honom illa. 
 
Men vadfan ska jag göra då? 
Vad ska jag göra för att han ska förstå?
(Vad ska jag göra för att han ska förstå att jag älskar honom och att allt jag vill är att han ska älska mig också?)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0