Att duga

 
Sedan jag var liten så har jag, medvetet och omedvetet, matats med budskapet att jag inte duger. Medvetet, som när folk i min närhet har sagt det till mig och omedvetet, från media. 
 
Jag växte i princip upp framför tv:n. Främst framför MTV, som dag ut och dag in visade videos på lättklädda, och framförallt smala tjejer som juckade mot killar. Jag prenumenerade på tidningar som Frida och Julia, där det skrevs om hur man får bort finnar, celluliter och gudvetalltmanskafåbort, samtidigt som det på nästa uppslag kunde stå tips hur man lär sig älska sig själv. 
Ja visst. Man skulle minsann ha hud len som en babyrumpa, hår som låg perfekt hela dagarna, ha som främsta intressen att vara med kompisar och (självklart) djur. 
Inget av detta passade in på mig. Jag minns att jag läste ett citat som löd ungefär såhär "Familjen är visserligen silver, men kompisar är ändå guld". Det citatet etsade fast sig på mig, och känslan av att inte duga växte fram. 
 
Låg och mellanstadiet spenderades i en klass där majoriteten var killar. Och från vad jag hade lärt mig, medvetet och omedvetet, var att det viktigaste i livet var att killar tyckte om mig. Jag minns att vi brukade köra en hopprepslek på rasterna - den som nuddar hopprepet måste pussa NN.
Ibland så var det jag som skulle bli pussad. Mina starkaste minnen är dock att de flesta killarna inte ville pussa mig. Annat var det med Malin och Linnéa, dem som killarna jagade. 
Pussar fick dem. Och killar som frågade chans på dem. Vad fick jag, då? - Jo, killar som bad mig om hjälp med något mattetal eller engelskatext. Det dög jag minsann till. 
Jag fick lära mig tidigt att det viktigaste inte var att vara duktig i skolan, utan att vara söt. Jag fick också lära mig att jag inte var en av tjejerna som killarna ville ha. Jag var inte söt. Med andra ord - jag dög inte.
 
Jag var den första tjejen i klassen att hamna i puberteten. Då tyckte jag att det var som att Gud hade bestämt sig för att straffa mig. 
Varför skulle jag bestraffas med bröst, breda höfter, fet hud och kroppsbehåring? Varför kunde inte jag vara lika fin och späd som alla andra tjejerna i klassen?
Någonting hände dock i takt med att brösten växte på mig. Killarna började titta på mig. Jag borde kanske ha varit tacksam - om det inte vore för faktumet att ett par killar tog sig friheten att undersöka mina växande kroppsdelar närmare. 
Med andra ord - tafsade. 
De killarna trodde alltså att det var helt okej att ta på min bakdel och mina bröst. Ibland även i klassrummet - när läraren såg på. 
Idag så kan jag inte förstå varför inte läraren reagerade - men då så skämdes jag. Och tyckte att det var mitt fel. 
Och jag skulle bestraffas. Så, jag bestämde mig för att gå ner ett par kilon, (som sedan blev cirka 10 kilon) och vips, så var brösten borta - puts väck! Killarna slutade tafsa.
Så, nu dög jag inte längre. 
 
Jag har haft perioder som har kantats av självsvält och självhat och försök att modifiera mitt ansikte. 
Alltid med baktanken att jag inte duger. 
 
Idag så vet jag bättre. Jag vet att mitt människovärde inte sitter i mitt utseende, och att mitt utseende inte är det viktigaste. Jag vet att min självkänsla inte sitter i mitt utseende, utan det sitter i min tro på mig själv. 
Jag vet att meningen med livet inte är att vara uppskattad av så många killar som möjligt, utan meningen med livet är att ta vara på det, omfamna det, älska det och acceptera det. Acceptera framgångar, och acceptera motgångar. 
 
Och jag önskar som fan att min lillasyster, och alla andra flickor kan lära sig det. 

Kommentarer
Postat av: mathilda

FINASTE DU DUGER DU ÄR BÄST <3

2012-11-13 @ 18:05:16
URL: http://www.utomjordingen.tumblr.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0