punkt.

 
Vet ni vad jag kommit underfund med?
Att kärlek, äkta kärlek - ja, det existerar. 
Vet ni vad jag mer kommit underfund med?
Att jag aldrig kommer att få uppleva den. 
 
punkt.slut.
 

orkar inte

 
Jag orkar inte göra bra saker. 
Jag orkar inte vara ute. 
Jag orkar inte träna.
Jag orkar inte äta. 
 
Jag orkar inte leta efter ny musik.
Jag orkar inte träna på min gitarrläxa
Jag orkar inte med något skolarbete
Jag orkar inte läsa om viktiga saker
Jag orkar inte vara feminist
Jag orkar ingenting.
 
Istället så sitter jag här, med en vetekudde på magen, gråten i halsen, täcke virandes runt omkring mig, och tänker onda saker om mig själv. 
 
Jag vet att det inte är mitt fel, egentligen. 
Jag vet att jag är bra. Precis som jag är. 
Jag vet det, men jag orkar fan inte ens tänka på det just nu.
 
Jag orkar inte må bra. 
Istället så sitter jag här och tänker hur patetisk jag är som återigen är förälskad samtidigt som den andre parten inte är det. 
Hur patetisk jag är som, återigen gör samma misstag och skriver meddelande efter meddelande till honom. 
Hur patetisk jag är som jämt försöker vara nära honom och inte FATTAR att han kanske inte vill vara nära mig. 
 
(för jag är äcklig och värdelös och jag vet att jag inte är det men jag orkar inte tänka något annat än det just nu)
 
Vet ni? (om det nu överhuvudtaget är någon som läser, vilket det inte är)
Ibland så saknar jag ätstörningen. 
Just för att jag då inte hade såna här problem. 
 
(jag slutade vara kär i anton när jag istället blev besatt av att räkna kalorier och tränatränaträna)
 
Sedan, när jag blev riktigt sjuk, så fanns det inte alls några tankar på killar. 
Inga alls. 
 
Och jag vet att ingenting, ingenting blir bättre av att svälta.
Jag vet också att jag är mycket jävla starkare än den rösten. 
 
Men just nu, så orkar jag inte tänka något annat än att jag saknar det. 
 
Förlåt. 

jag vet inte

 
Idag. 
 
Mår så fruktansvärt illa. 
Känner mig ledsen. 
 
Jag har ingen lust. 
Ingenting. 
 
Jag vet inte. 
 
Köpte presenter till Gustav, och då slog det mig. 
När jag handlade detdär doftljuset till honom så slog det mig. 
 
Jag hatar det här. 
Det känns så fruktansvärt.
 
Jag blir så förbannad. 
Ibland så känns det som att jag kanske borde bete mig som han gör. 
Jag skämdes nästan när jag köpte doftljuset, för jag visste innerst inne att han inte skulle köpa något sånt till mig. 
Så vadfan ska jag köpa det till honom för?
(förjagälskarhonomjagälskarhonom)
 
Tänk om
Jag kan få honom att tro att jag är otrogen? Så han kanske kan bry sig?
 
Helvete.
Varför tänker jag ens så?
 
Jag vill bete mig som honom. Jag vill skicka bilder på snygga killar till honom och säga att "såhär kan du se ut". 
Jag vill säga till honom att han är tjock (på skämt). 
 
Ja visst, antagligen så förväntar jag väl mig så jävla mycket. 
Men när jag dagligen får höra om mina klasskamrater och deras pojkvänner och inser att det inte alls är som mig och Gustav så blir jag så jävla ledsen. 
 
Jag blir så jävla förbannad på hans exflickvänner. 
Hur FAN hade dem tänkt att jag ska stå ut med att han inte är kär i mig?
VAD FAN HAR JAG FÖRTJÄNAT DET FÖR?
 
Jag blir så förbannad på mig själv, för här går jag och blir kär och så - NÄMEN OJ VILKET ICKE-SAMMANTRÄFFANDE - är inte han kär i mig!
Ja men, det är ju inte direkt första gången?
 
Jag blir så förbannad på alla jävla tjejtidningar som skriver att OM HAN ÄR MED DIG SÅ ÄLSKAR HAN DIG
för inte FAN är det så. 
 
Och NEJ, jag tänker inte göra slut med honom. 
Men vad FAN ska jag göra då? 
 
 

Kaos

Allting gör bara fruktansvärt ont idag.
Känner mig nära till tårarna hela tiden.
 
Känner mig skakig i kroppen och rädd.
Så inåthelvete rädd.
 
Kaoset som pågår här hemma.
Min fina, underbara lillasyster som jag ser mår sämre varje dag. 
Jag är så rädd.
Och jag skäms så mycket.
Jag skäms för att jag inte förstod att hon skulle ta skada när jag var sjuk. 
 
Hur hon fick stå ut när jag fick panikattacker, skrek och grät, kastade saker runt omkring mig. 
Hur hon fick se när jag nästan svalt ihjäl mig.
Att hon knappt hade kompisar här, för min skull. För jag ville inte att någon skulle se mig. 
Jag skäms. 
Och jag tror att jag nu förstår hur hon kände sig då. 
Ombytta roller. 
Jag är så rädd. Hon såg mina blodiga handleder för några år sedan. Och jag har sett att hon också börjat skada sig. 
Tänk om hon också börjar svälta sig? Tänk om hon har självmordstankar?
 
Och jag ser hur mamma börjar gå under igen. Hur hon lägger all energi på henne. 
När allt börjar lösa sig med mig, så får hon ännu ett problem.
Hon sover knappt längre. 
Jag vet att hon gråter ofta. 
 
Jag är så rädd att bli lämnad av Gustav. 
Att bli ensam. 
Min bästa vän håller på att gå under. Jag är så rädd att förlora henne. 
Jag känner mig så fruktansvärt maktlös. 
Jag önskar bara att allt kunde vara bra. 
 
Jag önskar bara att någon kunde lyssna på mig. 
Förstå mig.
Att jag också är rädd. Att jag mår så fruktansvärt illa när jag är här hemma, för all ångest ligger i luften. 
Och att jag bara kan sitta och vänta på nästa gråtattack från min lillasyster. 
 
Att hela min kropp skakar av rädsla. 
Att jag känner mig så, fruktansvärt trött. 
 
Men nej. Jag nyper mig själv i armen för att se till att inte bryta ihop. 
Jag ska vara en duktig flicka. 
Fortsätta som vanligt med gråten i halsen. 
 
(allting kommer att lösa sig. 
Eller?)

Tillägg

Marina and The Diamonds – Starring Role
 
Låten som beskriver allt. 
 
(You don't love me
Big Fucking Deal
I'll never tell you how I feel)

Den sorgliga sanningen

Försöker att verka som att allt är bra. 
Att jag inte oroar mig.
Att jag är lycklig. 
För, visst är jag det? Visst är jag väl lycklig? 
 
Jovisst. Sväljer jag allt det onda så är jag väl lycklig, då. 
Sanningen är den att jag försöker, och döljer. 
Den riktiga sanningen är att jag är ledsen. 
 
Men jag sväljer det, och låtsas som ingenting. För jag vill inte att han ska ha mer problem än han redan har. 
Jag vill inte att han ska se mig som ett enda stort problem. 
Sanningen är den att jag önskar att jag kunde vara den som räddade honom. 
 
Försöker att vara i kontroll. Inte bli för kär. Inte bli för klängig. 
Jag försöker visa att jag kan klara mig själv, att jag är självständig, att jag kan vara ensam. 
Nästan sådär som att jag inte behöver honom.
(men jag behöver honom så jävla mycket.)
 

Försöker att verka oberörd. Göra som han gör. 
Inte pussa honom trots att det är det enda jag faktiskt vill göra
Skriva med andra personer, speciellt med killar, så att han "förstår" att han inte är den enda som existerar i mitt liv.
Sanningen?
Han är det enda som existerar i mitt liv. 

Ibland så ignorerar jag det han skriver. Ibland så ignorerar jag hans närhet. Så att jag kan känna mig i kontroll. 
Jag försöker att verka som att han inte är den enda personen jag någonsin, verkligen har älskat. 
Känslan av att han tar mig för givet. 
 
Ibland så önskar jag att han trodde att jag var otrogen. Jag vet redan att han har trott det. Och jag vet att det är så vidrigt att tänka så, jag vet det. 
Men jag vill ha en reaktion. Jag vill veta att han bryr sig. 
 
Jag försöker att inte vara den som tar initativ till att träffas. 
(sanningen är den att jag vill vara hos honom jämt) 
 
Jag säger sällan att jag älskar honom. 
(sanningen är den att jag älskar honom mer än jag vågar erkänna.
Sanningen är den att jag går sönder utan honom.)
Jag vill nämligen inte höra en lögn tillbaka. 
 
Jag vill vänta. Jag vill se om han känner något. 
Jag vill egentligen inte tänka på det. 
Jag vill inte tänka på huruvida han älskar mig eller inte. 
 
(jag kan bara inte komma över faktumet att han har haft så många flickvänner och
att han har varit kär i dem alla och att
han har sagt att han inte känner så mycket för mig.)
 
Vet ni? Ibland så känner jag för att ignorera honom. 
Ibland så känner jag för att sluta säga fina saker till honom. 
Ibland så känner jag för att skjuta undan honom när han försöker pussa eller krama mig. 
Ibland så känner jag för att tjata om personer som jag tidigare haft förhållande med eller varit kär i. 
Ibland så känner jag för att ignorera alla problem som han pratar om att han har.
Så han kan veta hur jag känner mig. 
Jag vill se hur han går sönder bit för bit av det, för jag vill att han ska förstå hur jag känner det. 
Det är så fruktansvärt vidrigt att tänka så, för jag vill inte göra honom illa. 
 
Men vadfan ska jag göra då? 
Vad ska jag göra för att han ska förstå?
(Vad ska jag göra för att han ska förstå att jag älskar honom och att allt jag vill är att han ska älska mig också?)
 

Hemlig önskelista

1: Att få vara med Gustav hela tiden. För jag står verkligen inte ut med att inte vara med honom.
2: Att kunna ha en dag då jag och Gustav BARA gosar med varandra. Inget datasittande, inga andra saker. Bara han och jag.
3: Att denna osäkerhet ska försvinna.
4: Att få ha ett riktigt förhållande.
5: Att Gustav ska bli kär i mig. På riktigt.
 
Den sista punkten är det jag önskar mig mest. Men ja...som de flesta vet så brukar man inte få det man önskar sig mest i julklapp. 
Jaja. Jag vänjer mig. 
(fast min kärlek till honom växer sig starkare dag för dag och jag känner mig mer och mer beroende av honom, och jag vill inte vara beroende av någon, för det är lätt för honom att utnyttja det, och mitt hjärta sprängs lite varje gång jag tänker på honom, vilket är typ hela tiden och
jag kan inte hjälpa att jag är
hopplöst
jävla
kär
I honom samtidigt som han inte är kär i mig)
 
Tips och råd, någon?
 

Att duga

 
Sedan jag var liten så har jag, medvetet och omedvetet, matats med budskapet att jag inte duger. Medvetet, som när folk i min närhet har sagt det till mig och omedvetet, från media. 
 
Jag växte i princip upp framför tv:n. Främst framför MTV, som dag ut och dag in visade videos på lättklädda, och framförallt smala tjejer som juckade mot killar. Jag prenumenerade på tidningar som Frida och Julia, där det skrevs om hur man får bort finnar, celluliter och gudvetalltmanskafåbort, samtidigt som det på nästa uppslag kunde stå tips hur man lär sig älska sig själv. 
Ja visst. Man skulle minsann ha hud len som en babyrumpa, hår som låg perfekt hela dagarna, ha som främsta intressen att vara med kompisar och (självklart) djur. 
Inget av detta passade in på mig. Jag minns att jag läste ett citat som löd ungefär såhär "Familjen är visserligen silver, men kompisar är ändå guld". Det citatet etsade fast sig på mig, och känslan av att inte duga växte fram. 
 
Låg och mellanstadiet spenderades i en klass där majoriteten var killar. Och från vad jag hade lärt mig, medvetet och omedvetet, var att det viktigaste i livet var att killar tyckte om mig. Jag minns att vi brukade köra en hopprepslek på rasterna - den som nuddar hopprepet måste pussa NN.
Ibland så var det jag som skulle bli pussad. Mina starkaste minnen är dock att de flesta killarna inte ville pussa mig. Annat var det med Malin och Linnéa, dem som killarna jagade. 
Pussar fick dem. Och killar som frågade chans på dem. Vad fick jag, då? - Jo, killar som bad mig om hjälp med något mattetal eller engelskatext. Det dög jag minsann till. 
Jag fick lära mig tidigt att det viktigaste inte var att vara duktig i skolan, utan att vara söt. Jag fick också lära mig att jag inte var en av tjejerna som killarna ville ha. Jag var inte söt. Med andra ord - jag dög inte.
 
Jag var den första tjejen i klassen att hamna i puberteten. Då tyckte jag att det var som att Gud hade bestämt sig för att straffa mig. 
Varför skulle jag bestraffas med bröst, breda höfter, fet hud och kroppsbehåring? Varför kunde inte jag vara lika fin och späd som alla andra tjejerna i klassen?
Någonting hände dock i takt med att brösten växte på mig. Killarna började titta på mig. Jag borde kanske ha varit tacksam - om det inte vore för faktumet att ett par killar tog sig friheten att undersöka mina växande kroppsdelar närmare. 
Med andra ord - tafsade. 
De killarna trodde alltså att det var helt okej att ta på min bakdel och mina bröst. Ibland även i klassrummet - när läraren såg på. 
Idag så kan jag inte förstå varför inte läraren reagerade - men då så skämdes jag. Och tyckte att det var mitt fel. 
Och jag skulle bestraffas. Så, jag bestämde mig för att gå ner ett par kilon, (som sedan blev cirka 10 kilon) och vips, så var brösten borta - puts väck! Killarna slutade tafsa.
Så, nu dög jag inte längre. 
 
Jag har haft perioder som har kantats av självsvält och självhat och försök att modifiera mitt ansikte. 
Alltid med baktanken att jag inte duger. 
 
Idag så vet jag bättre. Jag vet att mitt människovärde inte sitter i mitt utseende, och att mitt utseende inte är det viktigaste. Jag vet att min självkänsla inte sitter i mitt utseende, utan det sitter i min tro på mig själv. 
Jag vet att meningen med livet inte är att vara uppskattad av så många killar som möjligt, utan meningen med livet är att ta vara på det, omfamna det, älska det och acceptera det. Acceptera framgångar, och acceptera motgångar. 
 
Och jag önskar som fan att min lillasyster, och alla andra flickor kan lära sig det. 

drömmar

 
Jag har egentligen en ganska lång, men fånig lista på saker jag vill ha i julklapp.
Materiella saker, ja. 
 
Men nu när jag tänker efter. Så är min högsta önskan att min finaste (oh my heart) ska bli kär i mig.
Inget annat. 
 
(Here I am
Waiting to hold
You)

oh my heart, shies from the sorrow

 
(Om jag lämnade honom
Jag säger inte att jag ska
Men om
Om jag lämnade honom
Skulle han då vilja ha henne tillbaka
Inte mig
?)
 
 

minnen av aprilhimlen

 
Jag minns.
När jag var kär. 
Alltså. Första gången jag var kär. 
Den dära underbara känslan. 
 
Jag trodde att jag aldrig skulle komma över honom. 
Jag trodde, att jag alltid skulle tänka att han var den rätta. 
Att han var den enda jag någonsin skulle vilja ha.
Att när jag var 30 år så skulle jag tänka att han var den enda. 
Men, efter att ha varit uppöveröronen förälskad i honom i fem år så slutade jag vara kär.
Bara sådär.
En dag. 
 
Precis som när jag blev förälskad i honom. 
En dag så visste jag bara. 
Ja, jag minns tillochmed. "Jag vaknade upp, och insåg att jag älskar dig."
 
Jag minns hur jag tänkte om honom. 
Att jag tyckte att han var den finaste som fanns, då. 
Att allt han gjorde var liksom, helt fantastiskt och gud han var så fin och underbar och blablabla. 
 
Att varje gång han loggade in på MSN så kände jag hur mitt hjärta började bulta hårthårthårt. 
Och varje gång jag såg att han skrivit något till mig så vet jag att jag tänkte "tänk om han känner detsamma för mig?"
Jag minns när han tittade på mig. Åh. Dendär känslan. 
Jag kände mig helt euforisk och fantastisk och hyper och jagudvetallafinaord. 
 
Men. Sen kom dendär insikten. När jag började förstå att han inte kände detsamma för mig.
 
Dendära kvällen. Detdär discot. 
April. Jag var 11 år. Disco. Jag skulle dit med Emilia. 
Åh, jag minns att jag tänkte, klyschigt nog, att "den här kvällen gäller det."
 
Åh, jag minns när det var dags för tryckare. Och jag, feg och förälskad som jag var, frågade Emilia om hon kunde fråga honom. Om han kunde dansa med mig.
Han sa nej. 

Jag borde ha förstått då. Jag borde ha gett mig då. Borde ha tagit mig i kragen, tänkt "han är inte värd det". 
Men jag gav inte upp. (Jag ville så gärna att han skulle bli min. Igen. På riktigt.)
Så Emilia frågade flera gånger. 
Jag vet inte ens hur många gånger.
Och sista gången.
Då. Då förstod jag. 
När han hade sagt att han skulle göra det om han fick 100 kronor. 
Aj. 

Då förstod jag. Jag borde ha tänkt att, aldrig mer. Aldrig mer ska jag tänka på honom.
Istället valde jag att spendera de kommande tre åren med att vara olyckligt kär och tänka på honom. 
Jag minns när jag kom hem. Att jag sprang in på mitt rum, med tårfyllda ögon, och började gråta. Grät för alla mina misstag, för hur jävla idiotisk jag var som inte fattade, hur jävla fin han var, och hur jag visste att han inte ville ha mig. Jag minns. Låten också. 
(I can't live
If living is without you)
Precis det jag tänkte också. 
 
Alla texter jag skrev om honom. 
Alla poplåtar jag ascocierade till honom.
 
Sen. En dag. Så insåg jag vilken idiot han var. Och är.
Jag kan titta på honom vid busshållplatsen, och känna absolut ingenting. 
Ingenting.
Och det känns så jävla skönt. 
 
Jag trodde aldrig att jag skulle bli kär igen. 
Men nu. Nu är jag det. 
(Och det känns så jävla skönt(fruktansvärt))
 
 

xx

 
Såhär har de senaste dagarna sett ut:
* Överleva skolan
* Inte tänka för mycket inte tänka för mycket
Tappa fokus
* Inse hur hopplöst jävla förälskad jag är i Gustav. 
* Saknat Gustav 
* Tänkt på Gustav
 
Det är så meningslöst. 
Jag känner mig så splittrad. 
(Jag älskar honom
Men du måste ju tänka på dig själv?
Men jag älskar honom
Sara, det är inte bra att bli för fäst vid människor
Men jag älskar honom
Men Sara, han älskar ju inte dig
Men jag älskar honom.)
 

Jag vet inte. 
Det enda jag vet är hur oerhört trasig jag känner mig utan Gustav. 
 
( Being as in love with you as I am)

jag kan inte

 
Att se min allra bästa vän begå samma misstag som jag själv gjorde.
Att se henne skada sig själv på samma sätt som jag gjorde.
Att se henne långsamt ta livet av sig. 
 
Att läsa att den jag älskar mest i hela världen inte tror att han har någon framtid.
Att läsa att han säger att allt är kört.
Att han i princip lika gärna kan dö.
 
Att känna att jag inte räcker till
Att känna att jag inte når ut
Att känna att jag inte kan hjälpa till.
Att känna att jag inte kan. 
Att känna att jag inte är tillräckligt stark. 
 
Ja, visst gör det ont. 
Som fan. 
 

blä

Jag vill så gärna orka vara stark.
Jag vill så gärna vara dendär tjejen som är oberoende av alla.
Som klarar sig själv. 
Hon som klarar av att vara ensam, som vet att den enda hon egentligen har är sig själv.
Som bara är beroende av sig själv.
Hon som är stark och självständig och säker och gudjagvetinteallt.
 
Jag försöker verkligen.
Jag försöker vara stark. 
Jag försöker vara säker. Jag försöker tänka att det inte spelar någon roll om vad andra tycker om mig.
 
Men idag, när jag cyklade hem ifrån skolan och höll på att trilla, så såg jag en tjej som tittade sådär på mig.
Ni vet.
Som att hon tyckte att jag var en knäppgök. "Vadfan håller hon på med", typ. 
Då insåg jag att jag fortfarande bryr mig som fan.
 
Hela min identitet har ju byggt på att folk ska tycka om mig.
Att vara andra till lags. 
 
Nu har jag gått och blivit uppöveröronen förälskad, och jag trodde att det skulle lösa sig.
Att jag skulle bli dendära superkvinnan, hon som vet att hon är älskvärd och bra som hon är osv.
 
Men jag har insett att kommentarer fortfarande stjälper mig. 
Att jag är omogen. Att jag stör. 
Jag borde inte bry mig, men jag gör det. 
Jag bryr mig som fan. 
 
Fan. 

Jag vet inte

Gud. Det var så länge sedan jag bloggade sist. Så mycket som har hänt. Det mesta har varit positivt, men en väg är ju inte alltid spikrak - självklart har jag haft mina motgångar.
Så, vad har hänt?
 
Tja. Killen jag var ihop med förra hösten gjorde jag slut med. Jag insåg att det inte fungerade, att vi var på två helt olika nivåer. Jag tyckte bara att det var psykiskt påfrestande att umgås med honom, tillslut. 
 
Så. Ja.
 
Sen blev det vinter. Jag som var så orolig, så fruktansvärt orolig, för att vintern skulle bli likt vintrarna varit de senaste åren - ångest, depressioner, ätstörningar, självmordstankar och ett sånt enormt hat mot mig själv.
 
Men, döm om min förvåning, när vintern visade sig bli helt underbart bra. Jag mådde bra, riktigt bra, kände mig pigg och, för det mesta, så mådde jag bra. 
Familjen åkte till Egypten under vintern, och det var en helt underbar vecka. Kände mig fulltankad senare när jag kom hem till kalla, gråa Sverige. 
 
Var väl inte så mycket som hände under våren, dock. Men under sommaren så hände en helt underbart och fantastisk sak. 
 
Jag träffade honom. Världens finaste kille. Och vet ni?
Han är min. 
Självklart så har jag haft mina ups'n'downs under sommaren, men jag måste ändå säga, att sommaren var den bästa jag någonsin upplevt. 
Nu är det höst. Eller ja...det närmar sig vintern. 
 
Känner mig rätt bra. Eller ja. Oftast iallafall. Försöker. Men, visst, självklart så har jag dåliga dagar. 
Idag så har det varit en bra dag. Men jag känner ändå en sån fruktansvärd klump i hjärtat. 
Jag känner mig orolig. 
Och jag vet inte ens varför. Jag försöker verkligen att slå bort oroligheten och tänka på det som är bra. 
 
Sara, du vet väl att du MÅSTE tänka positivt, för att tänka negativt leder ingenvart. 
 
Det är klart att jag vet. Jag vet det som fan. 
Men varför ska det vara så svårt att vara positiv, och så lätt att vara orolig?
 
(för, tänk om jag har en anledning att vara orolig?)
 
Jag vet inte. 

RSS 2.0