Ursäkta men

Jag läser Lady Dahmers alldeles briljanta statusuppdatering som handlar om samhällets förbannade vikthets, och att våra kroppar (speciellt kvinnors) ska kommenteras och pekas på och objektifieras. 
Våra kroppar tillhör inte oss själva längre. Våra kroppar är allmän egendom.
 
Jag tänker på när jag kollade på Hänt Extras tidningsomslag där de skrev om kändistjejer som var för smala och för tjocka, och jag blir så förbannad. 
Varför anser vi oss ha den jävla rätten att kommentera och säga hur dem ska se ut och VARFÖR i helvete väljer folk (kvinnor, framförallt) att köpa dyngan, och göda sig själva med hathathat. 
Men varför, VARFÖR, väljer media att sälja nummer genom kvinnohat? Varför väljer vi att köpa skiten och svälja den med hull och hår och säga att "det är så det är, det är inget som kan göras något åt."
 
Jag tänker på när jag själv var sjuk, när jag i mångas ögon förmodligen ansågs som "hälsosam", och jag dagligen gick in på Flashback för att få det jag hela tiden kände om mig själv - jag var värdelös, jag dög inte, det spelade ingen roll hur jag än såg ut eller vad jag gjorde för jag DÖG inte. Nej, jag skrev aldrig något där, men jag kollade tråd efter tråd, och jag ska erkänna att sidan hjälpte mig att hata mig själv ännu mer. 
 
Jag kollade tråd efter tråd med bilder på kändiskvinnor, där flashbackarna skrev att "SÅDÄR SKA ALLA KVINNOR MINSANN SE UT" och jag hatade varje del av mig själv. För jag såg ju inte ut sådär. 
 
Nu så har jag fått perspektiv och inser att det är fruktansvärt FEL och att jag är mer än min kropp osv. 
 
Men. 
 
Jag fortsätter att läsa kommentarerna på Lady Dahmer's statusuppdatering, och tror att folk ska hålla med och förstå. Istället så överröses kommentarsfältet med folk som säger att "vi bara blir fetare och fetare" "HELA VÄRLDEN behöver gå ner i vikt" "vi äter för osunt och vi behöver gå ner i vikt GOTT NYTT SMAL-ÅR PÅ ER" "folk borde fortsätta peppa och berätta om sina viktnedgångar så folk förstår". 
Och genast så börjar jag hata mig själv igen. 
 
Jag vet att jag inte är tjock, och jag behöver inte gå ner i vikt. Jag vet att jag tränar mycket mer än vanliga dödliga (och ja, jag gör det för att det är kul och för att jag mår bra). Jag vet att min kropp är stark och mestadels består av muskler men jag kan inte hjälpa det. 
För jag tänker på att jag minsann inte alltid äter sådär nyttigt som man ska, att mina lår går ihop och gnids mot varandra, att när jag sitter på ett speciellt sätt så hänger magen över byxlinningen, att jag inte längre passar i storlek 34, att jag har celluiter och att jag har fett på magen.
 
Och jag kan inte hjälpa det, men jag känner mig äcklig. Och ja, jag skyller på den äckliga vikthetsen som finns överallt. Jag skyller på massmedias äckliga budskap till oss, alla vidriga artiklar om "hur man får smalare midja/lår/armar/whatever på 4 veckor" "Fixa formen under mellandagarna" "Bränn kalorier" och ALLTID med en bild på en hurtig, och framförallt, SMAL kvinna. 
Jag går in på Iforms webbsida, och kollar deras artikel på lår, där det beskrivs vad man ska göra om man har dittan eller dattan som lårform. Alltså, lårformer man inte ska ha. 
Jag känner igen mig i deras beskrivning och bild på muskulösa lår, som alltså anses vara fel. Det står tips om hur man gör dem smalare och undviker att lägga på sig alltför mycket muskler på låren. 
Jag vet att jag borde reagera, och tänka att det är fel, men istället så tänker jag att det är fel på mina lår. Jag tänker att jag är äcklig.
 
Och jag blir så fruktansvärt ledsen och besviken när vi istället för att försöka gå emot samhällets vidriga ideal, så sväljer vi det med hull och hår. 
Vi skriver till Lady Dahmer att hon inte förstår och att hon är avundsjuk, när det i själva verket är vi som inte fattat. 
Det handlar inte enbart om tanken att vi duger som vi är, utan det handlar om faktumet att för att gå ner i vikt så måste man HATA sig själv. Det handlar inte bara om faktumet att må bra, utan det viktigaste ska vara att vi ska bli smala (eller smalARE). Vi ska ändra på oss för att passa in i normen, för vi tror att vi kommer att bli lyckliga när vi nått dendär speciella siffran på vågen. 
 
För det är det allt handlar om. Siffror. Det handlar inte om att må bra, det handlar om att vi ska räkna och mäta, vi ska hålla koll på kalorierna, BMI, fettmassa, midjemått, kilogram, hektogram och jagvetinteallt. 
 
Och det är DET som Lady Dahmer menar att vi måste sluta fokusera så förbannat på. 
Det handlar om att vi ska älska oss själva och inse att våra kroppar är så jävla mycket mer än siffror och mått. 
För hälsa är viktigt, men hälsa handlar inte om siffror, utan om så jävla mycket mer. 
Och det är det vi måste förstå. 
 
Hejdå, nu ska jag äta McDonalds och försöka mota bort denna envisa tjockis-känsla som har följt mig hela dagen. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0