Ni kan inte se det men det är den enda verklighet

Som de flesta av er förmodligen inte vet så är det idag Världsautismdagen. För neurotyper så är det förmodligen inte någon dag som ni lägger märke till nämnvärt, men för mig som autist så har denna dag enorm betydelse. För mig handlar det inte om att fira och hylla olikheter, för mig handlar det om att belysa en kamp som jag dagligen för. En kamp för att få överleva och få vara mig själv. 
 
Aspergers syndrom brukar av många kallas för ett "osynligt handikapp". Enligt mig kunde det inte vara mer feldefinierat. Det som ni anser vara osynligt är något jag har tvingats till att dölja, efter år av stigmatisering och utanförskap. Den kraften som det krävs för att det ska verka osynligt för er kan jag knappt beskriva med ord. Eller jo, det finns ett ord jag skulle kunna beskriva det som; krig. Jag bekämpar ett krig inom mig själv varje dag för att ni ska kunna säga att jag "inte är som alla andra med Asperger". För det är det som konsekvensen blir efter åratal av mobbning - en vill så desperat få passa in att en förnekar sitt riktiga jag. Människor berättar att det är sådana som jag som förändrar världen, som för världen framåt. Att jag ska omfamna min funktionsavvikelse. Som att det är det enda som det duger till. Som att "min Asperger" endast duger i proportion till saker som neurotyper vill ha. Ni människor som säger att jag ska vara stolt över "min Asperger" kommer aldrig få veta hur det känns att vara katten bland hermelinerna. Att aldrig känna någon samhörighet med de jag är bland. Att veta att jag måste fejka att jag är funktionsduglig för att inte utsättas för kränkningar. I fake it so real I am beyond fake.
 
Att vara autist är för mig neutralt, men att vara autist i en NT-anpassad värld är ett helvete. Det är inte helt sällan som jag sitter med tårarna brännandes bakom ögonlocket när jag är bland neurotyper, speciellt i klassrumssituationer, eftersom att jag önskar att jag kunde passa in. Mer eller mindre varje dag skäms jag över hur jag är. Varje dag känner jag de dömande blickarna från människor. Varje lektion sitter jag och är på helspänn och försöker desperat koncentrera mig på att arbeta, när det enda jag kan fokusera på är bruset som är runt omkring mig. Ofta så önskar jag att jag inte hade fötts som autist. 
 
Jag önskar att detta inlägg hade varit positivt och fyllt med regnbågar och enhörningar och dylikt, men så länge som personer som jag diskrimineras och stämplas som avvikande så är sådana inlägg tyvärr långt ifrån räckhåll. Förhoppningsvis kommer det en dag då jag slutar skämmas längre. Förhoppningsvis är den dagen inte långt bort. 
 
Puss och kram till de som vill ha
 

Att gå vidare efter att ha varit i ett misshandelsförhållande

Det var ju väldigt länge sedan jag skrev ett blogginlägg och jag tänker idag bryta bloggtorkan genom att prata om ett väldigt tungt ämne som många av mina tidigare inlägg handlat om - våld i nära relationer. Jag har tidigare berättat väldigt ingående om mina egna erfarenheter om att vara i ett sådant, men idag vill jag ta upp om hur en går vidare efter att ha varit i ett sådant förhållande. 
 
Jag ska börja med att ärligt säga att trots att det såpass lång tid som det har gjort och trots att jag idag är i ett förhållande som jag mår bra av, så går det inte en dag utan att jag tänker på det som har hänt. Det går inte en dag utan att jag ser det hända framför mina ögon, igen och igen. Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hände innan. Det går inte en dag utan att jag tänker på det som hände efteråt. Det går inte en dag utan att jag tänker att jag önskar att det aldrig hade hänt. 
 
Vad som är annorlunda idag är att jag idag vet att det inte var mitt fel och att det inte fanns något jag kunde ha gjort för att förhindra det som hände. Jag vet också att det som hände mig inte var okej. Sist men inte minst vet jag också att jag aldrig kommer att kunna glömma det som hände. "Forgive but not forget" brukar vissa säga, men det är väldigt svårt att förlåta någon som vägrar inse att den gjort fel. Men även om jag vet att detta är något jag alltid kommer att bära med mig, så är jag övertygad om att det går att gå vidare.
 
Så hur gör en för att gå vidare? Självklart så finns det inte ett svar och ett sätt som passar alla, men jag tänker dela med mig av hur min resa sett ut. För mig så har det varit oerhört viktigt att vara öppen med det som hänt och framförallt att prata om det. Jag är sjävklart medveten om att långt ifrån alla klarar av att vara så ärliga med det som jag varit och jag tycker att det är viktigt att lyssna på sina egna känslor och själv välja om en vill vara öppen med det eller inte. Jag anser dock att det är viktigt att åtminstone ha någon att kunna prata om det med, eftersom att det är viktigt att en känner att en har någon som finns där och stöttar en. För mig så har det också varit viktigt att känna att det är okej att bryta ihop ibland och att en aldrig ska behöva känna att en måste dölja sina känslor. Oavsett hur lång tid det gått efter att det hänt, oavsett hur "allvarligt" det var så är det okej att må dåligt över det. Det är viktigt att en känner att en får bryta ihop när en umgås med folk och skapa "dålig stämning". Framförallt så är det oerhört viktigt att känna att det är okej att vilja bli tröstad. Detta är något som jag fortfarande jobbar med att inse och det får ta den tid det tar. 
 
Jag vill avsluta detta inlägg med att säga till er alla som är i ett misshandelsförhållande och till er alla som tagit er ur ett misshandelsförhållande; vad som än händer och vad som än har hänt så är det inte erat fel. Det kommer att finnas dagar då det kan te sig som att det förflutna vägrar lämna er och minnena ter sig överväldigande. Det kommer att finnas stunder då ni kommer att önska att det aldrig hade hänt. Det kommer att finnas tillfällen då ni känner att ni aldrig kommer att kunna gå vidare. Men det kommer att finnas stunder då ert medvetande kommer att vara så upptagen med att fokusera på allt det underbara som händer i nuet att ni inte kommer ha möjlighet att tänka på det förflutna. Det kommer att finnas tillfällen av lycka och dagar av glädje. Och framförallt - ni kommer att gå vidare. Jag lovar det. 
 
Puss och kram om ni vill. 

Och nu

They say don't trust
You, me, we, us
So, we'll fall if we must
Cause it's you, me and it's all about us
 
 
De flesta av er som läser detta vet antagligen vad det är som har hänt. För de som inte vet så kan jag bara säga att de senaste dagarna har varit vidriga. Jag är tillbaka till samma sits som jag var i för 1 1/2 år sedan och allting upprepar sig igen. Paniken och ångesten som river i bröstet och känslan av att bara vilja fly bort. 
 
Efter flera om och men så anmälde jag händelsen igår, några dagar efter att min vän anmält. Även om jag själv vet att det som hände var fel, så vet jag att min trovärdighet ligger på 0. Jag vet att det som hände mig inte kommer att leda någonstans och att vad jag känner spelar ingen roll.Polisen skriver på sina FB-sidor att "ett nej är ett nej", men detsamma gäller inte om en tidigare under kvällen haft samlag och varit full. Och det är här skammen ligger. En stor del av mig tänker att det var mitt fel. Att det inte var något som hände mig. Att jag är dum i huvudet som mår som jag gör. Att det finns de som varit med om värre, att JAG varit med om värre saker. 
 
Allting inom mig är ett stort jävla kaos och känslorna snurrar runt i ett virrvarr i mig. Till er som försöker peppa mig med positiva kommentarer om att det kommer gå bra osv; Tack, men nej tack. Det kommer inte att lösa sig. Jag vet det. Jag kommer att shaemas för det jag gjorde och allting kommer skita sig. Men jag är åtminstone beredd på det denna gång.
 
Hejdå. 

2014 - en sammanfattning

Så, då har ännu ett år passerat, vilket jag finner märkligt för jag kommer fortfarande ihåg hur jag satt här och skrev sammanfattningen för 2013 som om det vore igår. När jag tittar tillbaka på året så kan jag inte hjälpa att göra det utan att känna mig oerhört stolt över mig själv. Varför? Jo, därför att 2014 var året då jag...
 
* Blev med 2 tatueringar.
* Kom ut med att jag har Aspergers syndrom inför klassen 
* Kom ut som bisexuell
* Skrev min första krönika till lokaltidningen
* Blev en tv-seriejunkie
* Blev rödhårig på riktigt
* Kom ut med att jag har GAD och emetofobi
 
Men framförallt; 2014 var året då rättvisan skipades för mig http://saradelarge.blogg.se/2014/september/skyldig.html 
 
Trots att jag fortfarande har mina dåliga dagar och problem som jag fortfarande inte är av med så måste jag ändå säga att 2014 är det bästa året jag hittills haft. Jag har hittat mig själv, min stil och vågar äntligen sticka ut på riktigt. Jag har lärt känna så många nya fina människor och jag har människor som jag kan umgås med på fritiden. Jag hade ärligt talat aldrig kunnat drömma om att jag skulle ha det såhär bra, och jag känner mig så oerhört stolt över mig själv. Jag tänker på alla mörka stunder jag haft i livet och hur långt jag kommit; jag tänker på alla ändlösa dagar jag spenderade håglös i soffan, förlamad av den djupa depressionen jag befann mig i. Jag tänker på månaderna jag spenderade på psyk i Västerås, svårt sjuk i anorexi med sondmatning och med hot om att få ECT. Jag tänker på hur nära det var att jag misste livet, hur orkeslös jag var, och att jag trodde att jag föralltid skulle vara bunden till att bli sondmatad och hospitaliserad. Jag tänker på tiden med Gustav. Jag tänker på den där kvällen i maj förra året, då jag på riktigt trodde att jag skulle dö. Jag tänker på när allting vände i oktober förra året och jag sakta, sakta tog mig uppåt. 
 
Till alla er där ute som lider och som tror att det aldrig någonsin kommer bli bättre, till alla er som spenderar nyårsafton med ångest, till alla er som tror att världen skulle vara bättre utan er; till alla er vill jag bara säga att det blir bättre. Livet kommer att ordna sig för er också, det lovar jag er. 
 
Nu ska jag duscha och sen ska jag åka och fira nyår med de bästa människorna. Jag hoppas att ni alla får ett bra nyår och att ni firar in det på det bästa sättet som ni kan fira det på, precis som jag ska göra. För det förtjänar ni. Och det förtjänar jag. Musiknörd som jag är så måste jag också dela med mig utav musiken jag lyssnade mest på iår - 2014 - Shine on. Förhoppningsvis kommer jag hinna lyssna lite på den ikväll också. 
 
Puss så syns vi nästa år. 
 
 

Dag 7 - Din drömkonsert

Hallå alla mina fans
 
Det blidde inget blogginlägg igår som ni säkert märkte, då gårdagens blogginläggstema var "i din väska" och jag orkade inte visa vad jag har i min väska :))))))))))). Så, dagens tema är då "din drömkonsert", men som vanligt så har jag alldeles för svårt för att välja bara ett band eller en artist så jag tänkte att jag istället skulle skriva om min drömfestival!!!! 
 
Okej, lineupen på festivalen skulle vara en härlig blandning av shoegaze, eurodance, riot grrrl, indiepop, alternativ rock och dream pop. Huvudakten skulle vara Leila K och alla på festivalen skulle bah dance go crazy när hon uppträdde och hon skulle vara helt fantastisk och cool och Original Leila K. The Smiths skulle spela och alla skulle skrika när Morrissey drar av sig skjortan under "William, it was really nothing" a la Top of the Pops '84. Manic Street Preachers kör gitarrintrot till "Motorcycle Emptiness" och jag lägger mig på marken och dör av lycka. The Cure spelar "Dressing Up" och "One More Time" klockan 12 på natten. My Bloody Valentine spelar "To Here Knows When" och Slowdive kör direkt efter och avslutar sin konsert med en extralång version av "Avalyn II". Bikini Kill kör "Rebel Girl" och helt plötsligt dyker Courtney Love och sjunger refrängen tillsammans med Kathleen Hannah. Och vad händer härnäst? Jo - Courtney Love slår till Kathleen Hannah, för nu är scenen hennes. När hon sedan skriksjunger textraden "Someday you will ache like I ache" är inget öga torrt.
 
Festivalen fortsätter med spelningar från The Stone Roses, Primal Scream, Spice Girls, Sonic Youth, Crystal Castles, Cocteau Twins, Grimes, The Knife, Iggy Pop, David Bowie, Patti Smith, PJ Harvey, Björk, Pulp, Public Enemy, Siouxsie & The Banshees, Prince, Velvet Underground, Britney Spears, Blümchen, Yeah Yeah Yeahs, TLC, t.A.T.u, JJ, Tori Amos, Kanye West, Nicki Minaj, Nick Cave & The Bad Seeds, Peaches, Rebecca & Fiona, Sleigh Bells, Azealia Banks, Blur, Beyoncé, New Order, M.I.A., Joy Division, Garbage och Ride. Sedan är det över och Sara kan dö lycklig. 
 
Hejdå!!

Dag 5 - Bloggar du läser

Åh, äntligen ett roligt ämne att skriva om!!! Jag läser väldigt många bloggar periodvis och hade därför tänkt lista dem efter vilken kategori bloggarna är i.
 
Feministiska bloggar:

De flesta bloggarna jag läser har en feministisk inriktning (det är väl ingen av er förvånad över antar jag dock) och här är alla de jag läser:
 
http://ladydahmer.nu
http://hej.blekk.se
http://www.arsinoe.se
http://www.onewaycommunication.co
http://www.genusfotografen.se
http://nojesguiden.se/kakan
http://kickanwicksell.se
http://nojesguiden.se/nannajohansson
http://www.karinskonstgrepp.se
http://rummets.se/falskheten/
http://rummets.se/pk-maffian/
http://wdarknessfalls.wordpress.com
http://vardagsrasismen.wordpress.com
http://www.amra.nu
http://systemkritikern.wordpress.com
http://www.politism.se/aleksa-lundberg/
http://www.politism.se/skribent/mohammed/
 
Träning:
http://ptfia.metromode.se 
http://uppochhoppa.se
http://www.traningsgladje.se
http://www.lofsan.se
 
Annat:
http://florencevalentin.blogg.se
http://bomullstuss.com
 
Så...ja, det var de jag kunde komma på på rak arm. På återseende. Puss alla mina fans. 

Dag 4 - Vad är kärlek?

 
"Åhnej inte en sånhär jobbig fråga" var min spontana tanke när jag såg vad dagens blogginläggstema var. Ärligt talat, så vet jag inte vad kärlek är. Eller ja, jag vet vad kärlek INTE är, men jag tror inte att det finns något riktigt svar på vad kärlek exakt är. Många Stora & Kreativa Författare (oftast män, surprise surprise) försöker gång på gång svara på vad som definerar kärlek, med hjälp av pretentiösa ord och banala liknelser & det säger mig aldrig någonting. 
 
Även om jag inte har något svar på vad jag anser vara kärlek, så tycker jag att Orange Is The New Black är något på spåret:
 
 
 
 
 
Den fabulösa Laverne Cox säger det dock bäst:
 
 
På återseende peeps!

Dag 3 - Din bästa vän

Ja hej, detta verkar ju riktigt lovande än så länge. Såå, då har vi kommit till dag 3 där det är tänkt att jag ska berätta om min bästa vän.
 
Min bästa vän är Mathilda. Världens finaste Mathilda, som jag lärde känna för över 5 år sedan på ett Michael Jackson-forum av en ren slump. Vi började skriva till varandra via MSN och kom underfund med att vi inte bara hade Michael Jackson som gemensamt intresse, utan även en hel drös annan musik, filmer och framförallt HUMOR. Åh, så många fina minnen och skratt vi haft där framför MSN. Det här var under perioden då livet dessutom var som allra mörkast för mig och jag tror ärligt talat att jag inte hade levt idag om jag inte haft den fina kontakten jag hade med dig, Mathilda. Även om vi inte har träffats (än, för snart blir det ändring på det) så kommer du alltid vara min finaste bästa vän. 
 
Har inga bilder på oss två men andra bilder som vi eh...skrattat åt...ja
 
 
 
 
 

Dag 2 - Någon du skulle vilja byta utseende med

Tjaaa, jag är tillbaka idag igen som ni ser och ska fortsätta med 30-dagarslistan. Ser bra ut so far, aight? Iallafall, dag 2 är då som rubriken säger "någon du skulle vilja byta utseende med" och den första personen jag kom att tänka på var artisten FKA Twigs.
 
Jag menar titta på henne?!?!
 
SÅ SNYGG
 
KOLLA?!?!?!?!?!
 
SÅ HIMLA FIN DÖR I CAN'T EVEN
 
 
 
<333333
'
 
Ja nej nu får det väl räcka med bilder. 
 
PÅ ÅTERSEENDE IMORGON!! HEJDÅ!!!

Dag 1 - Ett foto på dig själv och fem fakta

Ja här var det dött
 
 
Skämt åt sido, hade tänkt att göra en såndär 30-dagar lista där en ska skriva något varje dag, ja ni alla vet nog förhoppningsvis vad jag menar. Så, då kör vi!
 
Som rubriken då säger, är detta dag 1 och ni ska få 5 fakta om mig och 1 bild på mig. Coolt va? Då kör vi!
 
1: Jag tycker att det är jobbigt att umgås med NT-människor (människor som inte har en Asperger/ADHD/Autism/ADD/Tourettes-diagnos), därför att jag känner att jag aldrig kan vara mig själv med dem. 
2: Jag förutsätter alltid att alla människor hatar mig, till och med mina vänner. 
3: Jag har världens bästa musiksmak. Tror du mig inte? Kolla här då och se -> http://www.lastfm.se/user/crestsofwaves
4: Jag blir väldigt triggad av att läsa, se eller höra folk prata om våldtäkt och relationsvåld. Och ja, detta innefattar även skämt om ovanstående. 
5: Jag har full förståelse för "soffliggare", det vill säga folk som inte röstar, eftersom att jag själv tycker att parlamentarism inte fungerar.
 
Och så en bild på mig för att avsluta! 

 
På återseende imorgon (om jag inte glömt att jag ska skriva ett inlägg, vilket inte vor helt otroligt). Hejdå!!!
 
 

Unga feminister Katrineholm

Jag läser om den feministiska vågen som sveper över Sverige, samtidigt som jag dagligen läser om ännu en våldtäkt som inte leder till åtal. Jag ser naziklotter i min hemstad som målas över med nazifritt i rosa, samtidigt som jag ser hur fler och fler av de jag umgås med antar fascistoida tankegångar. Jag ser hur högerrörelsen i Katrineholm växer sig starkare, samtidigt som vänsterrörelsen är nästintill obefintlig. 
 
Något måste göras. 
 
Sedan jag började kalla mig feminist har mycket hänt, men mer saker behöver göras. Jag vill kunna ta plats på samma villkor som män tillåts göra. Jag vill inte behöva anpassa mig till manliga rum. Jag vill inte att det ska behöva stå nazifritt Katrineholm; jag vill att det ska vara såpass självklart att det inte ska behöva basuneras ut. Jag vill inte höra sexistiska uttalanden avfärdas med att "xx menade inte något illa". Jag vill inte höra lärare prata om "män och kvinnor", och därmed exkludera alla ickebinära. Jag vill inte läsa om ännu ett fall av relationsvåld.  Jag vill inte vara rädd i min egen hemstad. 
 
Som den riot grrl jag är så har jag därmed bestämt att jag ska starta ett Unga Feminister här i Katrineholm. Dels så är det därför att K-holm behöver en organiserad feministisk rörelse, och dels så är det för min egna skull. Jag vill kunna arbeta med feministiska frågor, kunna läsa om våldtäkt & relationsvåld utan att få flashbacks från mina egna upplevelser av det. Jag vill kunna inspirera andra att våga stå upp för rätten att få vara sig själva. 
 
Självklart klarar jag inte det här helt ensam, utan jag behöver hjälp från andra att kunna få igång det här. Så, bor du i K-town, vill engagera dig politiskt och störta patriarkatet? Dåså. 
 
xoxo

Om psykisk misshandel

Alla vet vad fysisk misshandel innebär. De flesta förstår effekterna av våld, hur det sätter djupa spår i själen som är svåra att bli av med. Jag har skrivit inlägg efter inlägg om mitt ex's fysiska misshandel och effekterna av det. Vad jag däremot inte skrivit lika mycket om är den psykiska misshandeln han utsatte mig för och att den ännu påverkar mig idag. 
 
Vad är då psykisk misshandel? Enligt psykiskmisshandel.se är definitionen "(...) återkommande dåligt bemötande i syfte att dominera, kontrollera, kränka, förödmjuka den man utsätter. Det är en form av hjärntvätt och har aldrig någonting med kärlek att göra.
 
Psykisk misshandel skadar den utsattes självkänsla och självtillit allvarligt. På sikt kommer den utsatta att tvivla på sitt omdöme och till och med sitt människovärde. Att förlora sitt jag är att bli bestulen på det viktigaste en människa har.

Psykisk misshandel skadar din hälsa allvarligt. Att leva under den stress det innebär att ha en vardag fylld med kränkningar och otrygghet orsakar en hälsofarlig stress. Det kan ge fysiska symtom som högt blodtryck, magsår, huvudvärk, muskelvärk, mag-tarmproblem. Det kan också orsaka psykisk ohälsa som depression, panikångest, sömnrubbingar, ätstörningar och självmordstankar."

För mig innebar den psykiska misshandeln att han ville ha kontroll med vem jag pratade med. Han ville läsa Facebook-konversationer jag hade haft med killar och ville höra i detalj vad vi pratade om och i vilka sammanhang. Han ville tillslut inte att jag ens skulle ha kontakt med min bästa vän, eftersom att jag "brydde mig mer om henne än honom". Om jag berättade något roligt någon hade sagt och jag senare berättade personens namn, så stelnade han alltid till om det var ett manligt kodat namn han fick höra. Även om han i de situationerna aldrig sa att jag inte skulle prata mer med personen i fråga, så förstod jag att det var det han ville. 

Den psykiska misshandeln innebar att hans beteende ständigt var oförutsägbart. Jag kunde på morgonen säga att jag älskade honom & skriva kärleksbrev till honom, och sedan ett par timmar senare få höra från honom att jag inte gick att lita på, att jag inte älskade honom på riktigt osv. De här svängningarna skedde ständigt, nästan dagligen, och gjorde att jag kände mig otillräcklig som inte förstod och som inte kunde få honom att må bra. De första gångerna han förgrep sig på mig sa jag alltid ifrån, både under tiden och efteråt (då jag grät hejdlöst). När jag berättade hur illa han gjort mig så skrattade han, vilket fick mig att först må ännu sämre men efter ett tag tänka att jag förmodligen överreagerade. Dessa ambivalenta känslorna bar jag sedan under skoldagarna (och gör än idag) ; jag mådde dåligt, men jag borde inte ha det för ingenting var ju fel. Fast det var ju fel. Fast det inte var det. Jag bar ständigt en sprängande känsla av att jag visste att något var fel, samtidigt som jag hela tiden fick höra att jag överreagerade. 

Han kunde berätta för mig att han inte kände så mycket för mig och i nästa andetag berätta om sin förra flickvän som han var såååå kär i. Han kunde aldrig visa omhet utan att det ledde till sex/våldtäkt. Samtidigt som jag var kär i honom så insåg jag att han bara såg mig som ett objekt. Det fick mig att känna att jag var ovärdig kärlek. Unloveable med The Smiths var mitt livsanthem. 

Han kritiserade mig ständigt. Ena stunden var jag för tjock, nästa var jag för smal. Allt som jag gjorde och sa var fel. Jag var aldrig bra. Vad jag tyckte och kände spelade ingen roll och jag rättade mig ständigt efter honom. Han hade ju rätt. Jag försökte alltid göra allt vad jag kunde för att rädda vårt förhållande & honom, samtidigt som han var helt passiv. Jag var ledsen och mådde dåligt, men lärde mig ju längre tiden gick, att jag var tvungen att hålla inne allt. För han brydde sig inte. Varje gång vi var ute så suktade jag alltid efter andra par och önskade mig ett sådant förhållande, där de höll varandra i handen, kysstes öppet och visade ömhet. Jag skämdes över att vi inte hade det & såg det som mitt fel att vi inte hade det. 

De här känslorna finns forttfarande kvar i mig och kommer förmodligen göra det länge till. Och som ni förmodligen gissat så gör det ont. Som fan. 

Hejdå. 


Ett år senare

Idag är det ett år sedan jag lämnade min expojkvän. Jag minns dagen som om den var igår. Jag minns oktobersolen och alla vackra färger från löven på marken. Jag minns hur min tankegång gick; jag skulle följa han hem och sedan cykla hem, utan att vända tillbaka. Allting skulle vara över då ; alla hemska känslor och minnen skulle vara som bortspolade. Idag vet jag bättre.
 
För även om mina känslor för honom totalt svalnat, och även om jag mår bra så finns ärren från det han gjorde kvar. Nej, jag pratar inte om ärr som andra kan se, jag pratar om ärren som sitter i själen. Och det värker i själen dagligen. Ni tror säkert att det som gör ont är faktumet att han slog mig och våldtog mig, och det är sant. Men det som gör ondast är den psykiska misshandeln som han utsatte mig för. Jag önskar att ni kunde förstå det.
 
Jag önskar att ni kunde förstå hur ont det gör. Jag önskar att jag hade ett bra svar på varför jag gick tillbaka till honom. Jag önskar att folk kunde sluta fråga mig varför jag gick tillbaka. Jag önskar att jag kunde känna att jag har rätt till mina känslor. Jag önskar att ni visste att våld är så mycket mer än slag och sparkar. 
 
 
Jag önskar att ni kunde förstå det här. Jag vet ju att det som hände var fel. Jag visste ju att det inte var så förhållanden ska se ut. Jag visste egentligen att hela vårt förhållande var byggt på en maktobalans - för här hade vi en man på 27 år med ett flertalet förhållanden i bagaget som var tillsammans med en oerfaren 17-åring. Hur skulle jag egentligen kunna veta att det inte var okej, när jag aldrig varit med om det tidigare? Hur skulle jag kunna skilja på rätt och fel när jag inte hade något att jämföra med? Jag önskar så jävla mycket att ni kunde förstå.
 
Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur handlingsförlamad han fick mig att känna. Hur värdelös han fick mig att känna. Ovärdig kärlek och respekt. Hur han fick mig att känna mig totalt imbecill och korkad. Hur han fick mig att känna mig ambivalent inför hela världen. Hur han fick mig att tro att vad jag kände och tyckte inför vad som helst var fel. Jag önskar att ni kunde förstå att jag fortfarande känner mig såhär. Jag önskar att ni kunde förstå att jag inte vill känna såhär. Jag önskar att ni kunde förstå att jag inte kan hjälpa att fortfarande känna såhär. 
 
Jag vet att de här känslorna inte automatiskt kommer försvinna med tiden. Jag vet att det här egentligen är något jag behöver jobba med. Jag vet att risken är stor att jag kommer hamna i liknande förhållande senare i livet Men hur ska jag kunna prata med någon om det här, när jag knappt kan sätta ord på det? Hur ska jag kunna få mig att känna mig värdig kärlek, när nästan alla människor jag haft någon form av relation med har fått mig att känna mig ovärdig kärlek? Hur ska jag kunna lära mig vad kärlek är när jag knappt kan skilja på ett bra förhållande och ett dåligt förhållande? 
 
Folk har försökt att trösta mig med vetskapen om att jag inte är ensam om att ha varit med om detta. Men hur ska jag kunna finna tröst i att miljontals, kanske miljarder, människor känt samma vidriga känslor, haft samma självbild, sett samma saker som jag har? Hur skulle jag någonsin kunna känna tröst med vetskapen om att det händer just nu, överallt i hela världen? Hur ska jag kunna känna någon form av tröst när jag vet att de människor som gör såhär finns överallt och att jag säkerligen stöter på dem dagligen? 
 
 
 
Jag önskar att jag kunde hata honom. Att jag kunde vara förbannad på det han gjorde mot mig. Jag önskar att jag inte kände sympati för honom. Jag önskar att jag kunde känna mig värdig kärlek. Jag önskar att det här inlägget skulle ha varit ett peppande inlägg om hur jag äntligen har insett att jag är en värdefull person som förtjänar riktig kärlek. Jag önskar att det här aldrig hade hänt. 
 
Hejdå. 
 
(kredd till http://www.arsinoe.se för bilderna)

Att leva med psykisk ohälsa

 

 

När folk frågar mig hur jag mår brukar jag generellt säga att jag mår bra. Jag svarar det inte bara därför att det är det som förväntas av mig, utan för att jag anser mig ha ett bra mående. Ni som läser kanske definerar de orden som att personen i fråga är lycklig, har god hälsa och bra psykiskt mående. Men för mig betyder de orden något helt annat. 

Jag har under hela min tonårstid, och även flera år innan, lidit av psykisk ohälsa. Jag har haft depressioner som har avlöst varandra, så djupa att jag i perioder varit helt apatisk och lamslagen av den bottenlösa tomheten. Jag har lidit av anorexi, så svår att jag varit hospitaliserad för det. Jag är diagnostiserad med Bipolärt syndrom typ 2, vilket innebär att jag hamnar i perioder som kantas av djupa depressioner för att sedan bli hypomanisk. De här tillstånden som jag skrivit upp nu är något jag idag inte lider av. Betyder det dock att jag är helt psykiskt stabil? Nej. För likväl som jag har lyckats befria mig från melankolins demoner, likväl finns det strider som jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att befrias från. Demonen jag pratar om är ångest.

Jag har ångest, om inte varje dag, så åtminstone 5 dagar i veckan. Ångestattackerna kan komma helt plötsligt, när jag står på morgonen och borstar tänderna, står i kön i matsalen, har skollektion eller - främst av allt - när jag går och lägger mig. De här problemen började när jag var 11 år och jag minns min första ångestattack tydligt. Det var en solig dag på Hammarö, under en av sommarens varmaste dagar. Plötsligt sköljs jag över av ett intensivt tryck över bröstet. Allting svartnar. Jag vet inte vad det är som händer med mig - är det här min sista stund i livet? Håller jag på att bli sjuk? Minnet kommer tillbaka när jag kommit fram till vår sommarstuga. Smärtan har försvunnit, men jag vet inte hur lång tid det har gått. Några minuter, en timme, en halv dag? Jag berättade för min mamma om min upplevelse, och hon visar mig en uppslagen sida ur en bok. "Ångestattack" står det. Jag förstår inte vad som menas med ordet - vaddå ångest? Är det när en ångrar att en gjort något så djupt at en mår dåligt?

Så, vad är det jag har ångest över? Min ångest går att specifiera på 3 punkter; generaliserad ångest, separationsångest och specificerade ångesttillstånd. Jag har alltså ofta ångest för "ingenting", ångest inför att bli lämnad och olika fobier. Fobierna jag har är följande - spindelfobi, social fobi och emetofobi (kräkfobi). Den mest frekventa av dessa tre är kräkfobin. Det intressanta är att jag i vintras hade kräksjukan, men det var först i våras efter en mindre uppstötning som jag plötsligt får massiv ångest inför vomering. 

Jag kan ligga sömnlös på kvällarna med ångest i hela kroppen för att jag är så rädd att jag ska kräkas. Likt många andra är jag rädd att drabbas av cancer, men inte på grund av att jag är rädd för att dö av det. Nej - jag är rädd för cellgiftsbehandlingen, eftersom att jag vet att en av bieffekterna av det är att kräkas. Jag är alltså mer rädd för att kräkas än för att dö. Det är totalt ologiskt, det är jag medveten om. Men det som däremot är logiskt är anledningen till att jag är så rädd för att kräkas. 

Ni som läst min blogg vet om mitt exförhållande, och vad som hände. Vad ni däremot inte vet är att jag efter den där vidriga kvällen då G misshandlade mig, blev såpass rädd och chockad att jag kräktes. Min kropp kopplar samman känslorna som jag hade den kvällen med att spy och det är därför jag har emetofobi. Jag vet detta, därför att rädslan för att kräkas oftast uppkommer sena och mörka kvällar när jag ligger ensam i min säng och ska sova. Ensamheten, mörkret och kräkningar kopplas samman med en utsatthet och en känsla av att inte kontrollera vad som händer (jag kunde inte kontrollera det som hände den kvällen). 

Jag skulle ljuga om jag sa att ångesten blir lätthanterligare med tiden. Varje gång ångesten får sitt grepp om mig blir jag lika omkullkastad och upplever samma intensiva smärta som första gången jag drabbades av det. Att bortförklara ångesten med att det "bara är en känsla" är ett knytnävsslag i ansiktet på de som är drabbade, så sådana floskler tycker jag bara är bullshit. Vad jag däremot vet idag, till skillnad från första gången jag drabbades av det, är att det går över. Det kan ta några sekunder, några minuter, timmar eller till och med dagar innan den släpper sitt grepp. Men det går över. Det gör det alltid.Och som rubriken på mitt inlägg antyder så har jag lärt mig att leva med faktumet att jag alltid kommer att vara extra känslig för att hamna i depressioner, hypomanier och ångesttillstånd. För att lindra de allra vidrigaste ångestattackerna så andas jag i "fyrkant" (det vill säga, andas in på exempelvis 3 sekunder, hålla andan 3 sekunder, andas ut på 3 sekunder och hålla ute andan i 3 sekunder), kollar på söta djurbilder på tumblr eller gosar med mitt marsvin. Fler tips finns det säkert, men jag har tyvärr inga bättre då jag som sagt lärt mig att leva med ångesten. 

Även om jag inte har några direkta tips på hur en kan bli av med ångest, så har jag ett viktigt råd till er; prata om det. Även om din ångest kan tyckas helt orelevant och även om du har ångest inför "småsaker" så, snälla, håll inte inne det. Dina känslor är relevanta, det du känner är viktigt. DU är viktig. 

Ta hand om er. 


I'm a bird girl now

Hej vill bara skriva att jag lever och livet går framåt, även om Sverige inte verkar göra det (ja ni vet, valet i söndags). Men ja, min blogg känns helt död och jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. Jag kommer väl antagligen aldrig bli någon som bloggar dagligen och skriver vad jag gjort under dagen för ja...jag lever inte ett så spännande liv helt enkelt. MEN jag vill skriva, skrivarlusten finns där hela tiden men jag vet inte vad jag ska skriva om. Så jag vänder mig till er läsare - VAD VILL NI ATT JAG SKA SKRIVA OM? VAD VILL NI LÄSA OM? PLEASE LET ME KNOW
 
 
Avrundar detta tnågot innehållslösa inlägg med en fin låt -> Antony & The Johnsons – Bird Guhl

Om

Min profilbild

RSS 2.0